?

I tisdags eftermiddag började det. Cariña skrek till när hon skulle gå upp för tre trappsteg och hon fortsatte att skrika och gny. Hon höll upp vänster bakben och markerade tydligt att det gjorde ont. En noggrann besiktning visade ingenting i tassen eller ens något nedanför knäleden.
Hon tog sig in under husses skrivbord och där låg hon kvar. Och skakade.
Tvingade ut henne på en kort kvällskiss och sedan fick hon hjälp upp för långa trappan.
Hon var klart smärtpåverkad, ville inte äta och verkade inte ha en tanke på att inta sin vanliga sovplats i sängen. Hon, Cariña, sov på golvet!
Onsdag morgon, ingen aptit, ont. Tog sig inte in i bilen själv. Kort prommis och sedan in under skrivbordet igen.
På eftermiddagen ringde jag till den ena av våra underbara veterinärer, Satu på Skogsbykliniken. Det är alltid svårt att få tid hos Satu. Hon är flitigt anlitad och mycket skicklig och kompetent med en välutrustad klinik inrymd i en ombyggd gammal lada. Miljön där kliniken finns är otroligt charmig med kalkstensväggar invändigt, en stor öppen spis, och möbler i engelsk stil. Mycket "öppen planlösning" med kontoret i väntrummet. Liknar ingen annan djurklinik jag har sett!
Fick lov att komma torsdag morgon och lämna Niña så att de kunde sticka emellan med henne när tillfälle gavs. Det fanns inga tider. Satu och hennes djursjukvårdare Maria vet att jag inte säger att det är akut om det verkligen inte är det och då löser de alltid det hela på något sätt. Som den gången Bambi hade fått en tagg rakt in i trampdynan och naturligtvis inte kunde stödja på tassen. Det var bara att åka direkt dit efter ett telefonsamtal och 20 min senare var vi på hemväg med en glad hund igen. Däremot skulle jag aldrig drömma om att pocka på att få en tid om det inte var akut. Och jag behöver aldrig pocka, jag får en tid i alla fall.
Nåväl, vi for dit och satte oss i väntrummet. Hade laddat med en bok för jag tänkte inte åka ifrån min prinsessa. Fullt med folk, kända och okända. Till sist kom Satu ut och hämtade oss. Niña hade jätteont då hon reste sig och det var ju på sitt sätt bra för då fick Satu själv se hur Niña betedde sig.
Jag visade på en svullnad i ljumsken som jag hade känt och den skulle kunna vara resultatet efter ett stick eller bett. ORMDJÄVELN I HÖET? Satu undersökte försiktigt Niña som uppförde sig som den lady hon är, d v s perfekt trots smärta. Kan du lägga henne på sidan, bad Satu. Visst, no problems. "Ligg" och sedan pekar jag med pekfingret mot Niña och säger "Pang". Då sjunker Niña ner på sidan med spelad dramatik och ligger "död hund". Hon är en Drama Queen! Detta väckte en viss munterhet hos Satu och personal men Niña låg på sidan och lät sig villigt undersökas.
Ett blodprov visade att det inte var ormen. Tur för ormen för i så fall hade jag tömt höförrådet, eldat upp allt hö och importerat 15 mungos från djurparken.
Dock är det fortfarande ovisst vad det handlar om. Kan vara fästingburen infektion (Borrelia, Erlichia, vi har inte TBE på Öland), muskelbristning eller något annat trist. Blodprover på fästingsjukdom är skickade och vi väntar svar imorgon. Ger inte detta något blir det till att slå några plåtar på buk, ben och rygg.
I avvaktan på provsvaren får Cariña antibiotika och Rimadyl. Vi åkte hem med att om det är fästingburet så ska antibiotikan ge effekt inom 4 dagar.
Cariña åt inte mycket på tre dagar och i tre nätter sov hon på golvet eller i en hundkorg. Hon brydde sig inte om att folk gick förbi utanför tomten eller kom in här, hon låg och skakade under husses skrivbord hela dagarna. Då blöder hjärtat lika mycket som när barnen var små och slog sig (för det gör barn, oavsett hur mycket man passar på dem och det är troligen ett sundhetstecken att de tar för sig och vill upptäcka världen).
I förrgår kväll kröp vår lady fram från skrivbordet och flyttade sig ut i trädgården och igår var hon nästan sitt vanliga jag igen. God aptit, inte ont, pigg, passar på allt som rör sig, hoppar in i bilen, sov i sängen i natt, osv. Idag har hon inte fått Rimadylen, tror inte det behövs längre men jag är öppen för att ge henne den så fort hon visar smärta. Vad det än var/är så är hon på bättringsvägen, tack och lov.
Hann knappt hem från Satu i torsdags förrän det kom telefonpåringning om att eltråden i hästhagen var nere och en häst skadad...
Inte vet jag vad som kan ha hänt, våra hästar har till i år ALDRIG försökt ta sig ur hagar. Nu var det tredje gången det var trubbel med tråden som dessutom är av ståltrådsmodell. Första gången var tråden nere på halva ena långsidan men hästarna kvar i hagen. Andra gången hade de gått ut genom elbandet på ena kortsidan. Och nu var hela en långsidan (ståltrådsdelen) nere men hästarna kvar i hagen. Esset hade två jack, i ett framben och ett bakben. Suck. Och Kalleponken hade ett jack på kotan bak. Suck. Skit. Fan.
Det var bara att ta hem dem, tvätta såren och lägga Charlottes specialbandage.
Specialbandaget, som för övrigt fungerar bra även på hundar och katter, är kompress närmast såret och denna fästs med kirurgtejp i pälsen. Ovanpå detta en tuss bomull som också fästs med kirurgtejp i pälsen. Kirurgtejpen sitter precis lagom hårt i pälsen för att vara kvar men ändå vara lätt att ta bort. Jag brukar inte dra runt hela benet för att undvika stas om det skulle svullna häftigt, men några längder med tejp gör att kompressen stannar på plats. Sedan avslutar jag med att dränka bomullen med Alsolsprit som drar ur skit och infektion ur såret. Är såret infekterat håller jag vått omslag i upp till 24 timmar innan det får torka några timmar. Sedan upprepar jag proceduren igen så många gånger som behövs. Gör att man i många fall kan undvika antibiotikabehandling. Om såret inte är infekterat lägger jag enbart kompress, tejpar i över- och underkant och på sidorna och då är det tji flugor som kommer åt såret samtidigt som det luftar.
Sådana bandage har våra hästar just nu.
Essets sår är svullna runt om men det beror sannolikt inte på infektion men jag kör på med korta alsolomslag för att vara på den säkra sidan. Det som är positivt är att det kunde ha varit mycket, mycket värre med avslitna senor, etc. Han haltar inte ens trots svullnaderna.
Nu går pållarna här hemma i vår hage så att det är lätt att lägga om bandagen så ofta som det behövs och att man kan hålla koll. Dessutom måste vi ju stängsla om den andra hagen.
Kanske det vänder nu med sjukdom och olyckor?