Ett brev till Karin

Hej Karin!
Jag hoppas att du har det bra där du är. Själv är jag just hemkommen från en klickerkurs och har haft jättekul. Underbara människor och härliga hundar är en del av min vardag numera.
Annat var det förr. Kommer såväl ihåg första gången jag såg dig, 1990, sittandes rak som en fura i aulan på skolan, håret uppsatt i en svinrygg. Undrar just vad hon är för en figur, vet jag att jag tänkte. Samma ämnen hade vi men det tog nästan två år innan vi närmade oss varandra.
Tänk den där augustikvällen hemma hos oss i Kalmar, när idéerna kring FN-rollspel tog fart! Jisses, Amanda. Den där tredimensionella modellen på hur man får in olika delar i undervisningen inför ett FN-rollspel! Den impade på många. På oss också dagen efter, vi kom ju inte ihåg ett jota om hur vi menade. Det var krut i den hemgjorda "Fläderblomssaften"!
Och aldrig trodde vi väl att vi skulle få projektpengar den där första gången. De pengarna tog oss till NY, the Apple, och riktiga FN. Minns du när vi hade varit hos Generalsekreterarens personlige talesman på fredagkvällen och vi gick vilse i FN-skrapan? Det var lite läskigt.
Betygen som vi faxade hem från resebyråns kontor, haha! Hur vi firade att betygen var satta... och hur du drattade på ändan mitt på Broadway på ett övergångsställe. Minns fortfarande din bruna yllekappa och hur du hade händerna djupt ner i fickorna och hur du FORTFARANDE hade händerna i fickorna när de två vänliga herrarna hade hjälpt dig upp och du på din australiensiska engelskdialekt förklarade: It's slippery, you know. Nä, det visste vi inte. Men herregud, vad jag skrattade! Vilka minnen från den resan! Hissen på utsidan av Marriot Marquis, upp till 47:e våningen och du hade hisskräck. Empire State Building och hissen där, det glömmer man inte. Överhuvudtaget, den resan minns man!
Kommer du ihåg hur en del äldre kollegor, ja, vi var ju förhållandevis unga då, tyckte det var bra att det var några som sprängde gränser medan andra glodde snett. För sprängde gränser gjorde vi! Vet att du brukade beskriva det som om att jag gick i täten och tog smällarna i skallen och du gick bakom och argumenterade. Det var kanske så rollfördelningen var då.
Och första FN-rollspelet, när vi fyllda av stolthet, och ett visst mått av självgodhet, stod utanför aulan och såg delegaterna anlända till skolan. Helt plötsligt slog samma tanke oss båda två samtidigt, fan , vi har glömt att fixa ordförande. Tur att Henrik var duktig ungdomspolitiker och att han kunde ta klubban med en minuts varsel. Hans stackars meddelegat var ju inte lika förtjust i arrangemanget.
Kommer du ihåg invigningen av provisoriska baracken? Hur du laddade och tryckte upp en inte helt okänd politiker, tillika kollega, och läste lusen av honom för att han hade varit oförskämd mot oss. Vet du, du höll honom intryckt i hörnet i 45 minuter, jag tog tiden! Och som vi skrattade när vi skulle hem. Taxin som inte blev beställd för det gick inte att ange vilken entré den skulle till, hur du inte fick lov att gå tillsammans med mig därifrån (din dåvarande man verkade tycka att jag hade dåligt inflytande på dig) men ändå gjorde det, hur vi landade hemma hos oss och din mans myndiga stämma i telefonen som förklarade att han ville tala med mig. Och det fick han, jag fick instruktioner om taxi, se till att du satt i taxin innan den körde och så det sista: kommer ni ihåg adressen? Kommer ni ihåg adressen? Kommer ni ihåg adressen! Det fick oss båda att skratta ännu mer. Vad trodde han?! Fast det var ju naturligtvis bara av omtanke. Jag somnade mitt i en skrattsalva och när jag vaknade på morgonen skrattade jag igen. Du hade visst ont i huvudet på morgonen.
Visst är det fantastiskt hur FN-rollspelet utvecklades, boken vi fick skriva åt FN-förbundet och allt det andra. Fast du drog ju iväg till Stockholm efter några år, den kärleken, den kärleken. Aldrig bang för något jobbade du som busschaufför igen innan du hittade ett tillräckligt utmanande lärarjobb.
Så kom du tillbaka till Stagg igen, med buller och bång. Nya arbetslag men vi hade kurser ihop och var synnerligen kreativa tillsammans med några andra. Den där kursen i Interkulturella relationer som vi delade på, det var häftigt och kul. Glömmer aldrig när du föreläste inför 60 elever och jag fick syn på dina stövletter och tights och fick en vision av Robin Hood. Det var därför jag bröt ihop i en skrattattack och till sist fick lämna klassrummet. Det var det aldrig någon som förstod något av. Tänk vad mycket skratt det var!
Så drog du iväg igen. I maj, men bara för sommaren. Lastbilschaffis på en cirkus. Gode tid! Dina fyra undulater fick bo hos oss. När du ringde efter sex veckor och undrade hur fåglarna mådde kunde jag bara konstatera, de mår kalas, de är sexton nu. Sexton, skrek du, vad har hänt. Ungar... Det var under den tiden jag började att köpa 20 kg-säckar med undulatmat.
På tal om ungar, jag har ditt kontrakt till oss kollegor som vi tvingade dig att skriva på inför hormonbehandlingen. Ingen av oss skulle bli lidande av att du var ur humör, lättretlig och allt vad det var vi skrev. Det kontraktet ligger i min skrivbordslåda och där får det nog bli kvar, tror jag. Även om det var i slutet av 90-talet du skrev på och det inte längre är aktuellt, så att säga. Ett minne från det som var.
Din nästa passion blev fallskärmshoppning. Eller passion och passion. Det blev ju bara sju hopp i karriären. Jag var glad att du insåg att om man löser ut nödskärmen två gånger av sju så har man hamnat fel. Fast jag hade gett bra mycket för att se dig hänga och sprattla i skärmen i tallgrenen den där sista gången du hoppade! Skönt att du klarade dig oskadd men det måste ha varit en syn för gudar att se dig hänga där och inte komma loss. Förstår att du var arg som ett bi.
Inte så långt senare virvlade du vidare i livet igen. Laholm och din nya familj. Lycka och kärlek. Du blev fru Hallin. Och det är där du har slutat att virvla. Tänk att läkarna inte upptäckte din cancer förrän så sent. Men tänk att du klarade av att stå emot så länge. Du var en kämpe, Karin! Sista gången vi pratade, strax innan sommaren, var du fortfarande fylld av planer inför framtiden. Men jag anade att det den här gången skulle stanna vid just planer. Du sa att du hade förlikat dig med döden, att du inte var rädd för att dö. Att du var lycklig med din familj. Och jag tror dig, du hade hittat lyckan, du hade levt ett rikt liv och upplevt mer än de flesta av oss skulle hinna med om vi levde dubbla liv. Skrattat och roat dig, tänjt på gränserna.
I söndags tog det slut. Vad ska man säga!? Förmodligen har du ställt till med välkomstpartaj däruppe i himlen och jag tycker nog att jag kan höra skratten och musiken där uppifrån när jag lyssnar ut mot balkongen. Och doften av "Fläderblomssaft".
Tack Karin, för alla glada skratt och stunder vi har haft tillsammans.

Svensk Vinnare 2011, en fars

Igår var det Svensk Vinnarutställning i Norrköping. Vädergudarna var med oss och sett ur det perspektivet blev det en härlig dag. Där fanns också trevliga människor och vackra hundar, de allra flesta av de bästa hade mött upp.
Våra vita herdar var först ut på morgonen så det var tidig uppstigning (03.15) och tidig avfärd (04.00).
9.00 är de första vitingarna klara att gå in i ringen som helt plötsligt intas av ett gäng tibbar. ?? Ingen förstod något. Domarbyte för tibbarna och det hade bestämts att de skulle gå först i vår ring. Jaha. Bra om ringsekreteraren hade hojtat ut att vi skulle bli en halvtimme sena, kan man tycka.
Så småningom kommer bedömningen igång och det är en lindrigt sagt njugg bedömning av hanarna.
I championklassen bedöms Bernini först och domaren börjar prata med ringsekreterare och Chrillan som visade. RS ropade på ägaren och Knatte går fram. Diskussion och peka på tänderna och i munnen. Knatte kommer tillbaka och säger att domaren undrade om Bernie alltid har haft det här bettet. Hmm. Jag knatar fram. Domaren skiner upp och ställer frågan om bettet till mig. Han har alltid haft ett mycket korrekt bett, svarar jag, är det något problem? Jo, några tänder var mer slitna än andra vilket gör att tänderna inte ligger i en linje i höjdled. ? Ja, säger jag, han är ju fyra år och man kanske får räkna med att tänderna slits och inte alltid slits jämnt? Domaren muttrade något ohörbart, sa sedan hörbart att det inte var korrekt och övergick till att prata svansar och färg. Samtliga championhanar hade svansarna rakt mot himlen då de sprang runt. Jag fick en bra beskrivning av en person en gång av hur de (svansarna) såg ut: som erigerade penisar, och den beskrivningen stämde bra på allihop i Norrköping. Om än något lurviga sådana. Domaren sa att svansarna inte bars korrekt av någon och ingen av dem egentligen skulle ha högsta betyg men att han inte ville skicka ut allihop för skickade han ut en så var det lika för alla. Jo, det är ju bra att han är konsekvent. Excellent på Bernie och de andra två.
Alla hanar och förare hade lämnat ringen och så var det dags för juniortikarna och där var jag med lilla Dolly, späda och söta Dolly. En vit och spädare variant av ursöta Bambi. Vi var framkallade och tillsagda att ställa upp och sist in var Maria med en Eskidotter. Att Maria var sist hade sin förklaring i att hon just hade visat Eski.
Då kommmer RS in och förkunnar att domaren har ändrat sig, hon sa ordagrant "Domaren har ändrat sig". Han hade bestämt sig för att dela ut ett ck till vinnande championhane.
Utan att lägga några aspekter på vem som fick ck:t och därmed också blev Bästa Hane och SE V11 så kändes det lite märkligt. "Domaren har ändrat sig" när åtminstone två juniortikar (tittade aldrig bakom mig på de resterande) hade ställt upp för bedömning och hanarna var ett avslutat kapitel. Jag vet inte ens om det är regelmässigt okey men det uppstod en viss förvirring, kändes det som.
Så småningom var det då Dollys tur. Delar av hennes kritik blev så här:
Expression in head not correct. Lines in face too round. The scull correct, nice ears. Slutbetyg: Very Good.
Hmm. Dolly avviker från mina andra hundar genom att hon är så himla späd och finlemmad, inte alls så kraftfull som de andra. Jag har varit lite bekymrad för att hennes huvud har så "smala" linjer men hon har ett fint uttryck, vilket tre andra domare har betonat. "Uttryck" är en smaksak men de som såg Dolly igår vet att hennes huvud inte är för runt... Det finns annat i kritiken som också kan diskuteras men det finns ingen anledning att göra det. Här handlar det om bedömning.
I öppenklassen var det bara Lillskit och en ytterligare tik. Tillsammans har dessa två en förfärlig massa cert. Den andra tiken drog sig undan när domaren skulle titta på tänderna, sedan vet jag inte vad som hände mer än att domaren viftade med handen och visade att de skulle lämna ringen. Hoppsan!
Mitt lilla Mördarskrälle (ett av många namn) uppförde sig väl och lät villigt domaren titta på tänder och i munnen. Hyfsad kritik gav så småningom ett Excellent och Ck.
Så småningom blev det Bästa Tikklass och där var vi en juniortik, Lillskit och två championtikar från svägerska Annickas uppfödning. Sköna Giza segrade och blev SE V11 och senare BIR och vi blev tvåa. Kul med familjeuppgörelser på det planet! Andra championtiken blev trea. Grattis Annicka!
Slutsummeringen av dagen blir att den domaren ska vi inte ställa för fler gånger, trots Cinzias insats. Många hundar ansågs ha för mycket färg (i Schweiz, där har de vita hundar, sa domaren när vi stod och pratade om Bernie) och det var det ena med de fjärde. Domaren uttryckte sin besvikelse över den dåliga kvaliteten på de svenska vita herdehundarna.
Två veckor tidigare, den 6 och 7 augusti ställdes Cinzia och Challenge ut i Nesbyen i Norge. Första dagen,då båda blev champions, var det en schweizisk domare som gav båda utmärkt kritik. Andra dagen dagen dömde lettiska Ligita Zake och hon var mer än nöjd. Efter fotografering med rosetterna och när vi just var på väg att lämna ringen hejdade hon oss och sa "It was a long time ago since I saw such good White Swiss Shepherds".
Jag dristar mig till att tro att kvaliteten på de svenska vita herdarna inte är så dålig som domaren ville göra gällande igår. Det som gör mig mer fundersam är hans bedömningar samt att han ändrar sig när hanhundarna redan har lämnat ringen. Hoppsan, det blev ju ingen Bästa Hane, det måste rättas till så att det blir en SEV11. Sedan kan man ju tycka att hanhunden som fick sitt ck är värd det och att han skulle ha haft det redan i första skedet. Det får aldrig sprida sig en sådan stämning att hundägare som har anmält och är på plats väljer att inte gå in i ringen. Och så var det igår, tyvärr. Trist.

SKK har tydligen börjat fundera över varför antalet anmälningar till utställningarna sjunker. Jag tror det finns flera orsaker:
1) För höga anmälningsavgifter
2) För tidiga sista anmälningsdagar
3) För många utställningar
4) För dåliga priser
5) För dyra kringkostnader (parkering, kataloger, mat på utställningsområdet)
6) För dåliga domare
7) För dåliga villkor för återbetalning av anmälningsavgifter
+ ett knippe till.
Återkommer kanske i ärendet...

Nu blir det Saxnäs med Dolly på lördag. Cinzia är inte anmäld eftersom hon redan har så mycket utställningsmeriter i Sverige. Mitt ego behöver inte fler svenska BIR med henne, elaka tungor säger att mitt ego är tillräckligt stort ändå, hahaha!:)) (Retade jag någon nu så var det inte med avsikt!)

Att få bilder på valpen

Har den senaste tiden fått en del förfrågningar om att skicka bilder på Tingeling som fortfarande är osåld. Jag har följande policy:

Av princip lägger jag inte ut bilder till höger och vänster på de osålda valparna, inte heller skickar jag bilder utan att veta att det är en seriös valpköpare som ska ha dem.
Det finns mängder med bilder på söta valpar på nätet som man kan titta på om bara vill titta på valpar.

Om man är intresserad av att köpa valp från Strandkungens är man välkommen att höra av sig och berätta om vem man är, hur man bor/jobbar, tidigare hunderfarenhet och annat som påverkar valpens/hundens liv.
Naturligtvis måste man också berätta vad det är för typ av hund man söker och vad den ska användas till. De som vill ha en hund till avel måste givetvis ha en seriös uppfödning av renrasiga (SKK-registrerade) och meriterade hundar.
Om jag ser att det kan finnas en lämplig valp nu eller i framtiden så berättar jag vad jag har för krav på mina valpköpare med röntgen, mh, kurser, aktiviteter, utställningar och annat som påverkar hundens liv.
Är vi fortfarande på banan, både den som hört av sig och jag, är det dags för nästa steg som betyder bilder och att vi träffas.
De som har köpt valp av mig vet att det går till på det här viset men också att man förhoppningsvis då får en hund som matchar de krav man har som valpköpare och att man blir nöjd med sin hund.

Lugn lördagkväll(?)

Borde vara en lugn lördagkväll. Vår utlandsgäst har åkt hem och nu väntar vi spänt på resultatet. Två bra parningar med ordentliga häng på rätt dagar borde ju ge en fin kull valpar. Inget är som väntans tider. Och Arwen har bara två veckor kvar, rund och go' om magen. Men istället för utlandsgäster är Bambi hemma över helgen så antalet hundar är status quo. Testade Cinzia och Darling på skott idag. Har inte gjort det tidigare och var spänd inför vad mh:t skulle ge på Cinzia. Hon är ju så snabb i alla reaktioner, alert och nyfiken men man vet ju aldrig. Alltså bar det iväg till jaktskyttebanan där det skulle avlossas mellan 1000 och 1600 skott under en tävling idag. Parkerade på "lagom" avstånd och tog ut damerna en och en och närmade mig skyttarna. Gick kanon! Vi stod 15-20 m frånskytten och skott efter skott brann av och Cinzia brydde sig verkligen inte. Hon ryckte till när skottet small men kopplade av direkt. Och den andra lilla tjejen spetsade upp båda öronen och tittade på mig,"Vad tusan är det för oväsen?". Eftersom det är tävling imorgon också blir det en ny utflykt dit. Tillvänjning. En god vän bjöd på middag på restaurang och mätt och belåten åkte jag hem till Öland och intog horisontalläge i soffan. Men si, det gick inte för sig. Arwen tyckte att att hon hade fått för lite uppmärksamhet i veckan och hon hade bestämt att vi skulle hitta på något. Gång på gång kom hon och slängde bollen på mig. Suck. In med Arwen och Cariña i bilen och bort till skogen. De fick varsitt spår på 550-600 m med mycket vinklar, stammar, grenar, ris, svåra övergångar, två apporter, etc. Mina underbara hundar forcerade alla svårigheter klockrent och mina fyra apporter är med hem igen. De ska naturligtvis klara det här men vi har faktiskt, skamligt att erkänna, inte spårat på denna sida nyår. Och mot den bakgrunden var det massor med klurigheter för dem. Hemma igen busade vi runt lite i trädgården då hästarna plötsligt börjar skena i hagen. Våra snälla pållar brukar inte skena om de inte är väldigt upprörda. Det var uppenbarligen något ute vid vägen som var fel. Då hörde jag det. Mullret. Dovt muller som ökade i styrka. Lukt. Odör Bränt gummi. Tjutande däck, motorvrål, gummirök. Vad i hela friden? Kanske våra nya grannar? Var det möjligt? Ställde mig på terrassen för att som vanligt njuta av vårfåglarnas sång innan det var dags att gå in men det enda som hördes var motorvrål. Här på landet. Mitt i byn. Blev tvungen att gå runt huset för att se vad som stod på. Hela vägen låg i dränkt i gummirök. En bil stod halvvägs upp på vägen och spann med hjulen så jorden sprutade i diket och gummiflagorna flög på vägen. Fest hos de nya grannarna. Det här pågick ytterligare en stund och jag bara kände att NEJ, här bor jag, här bor en massa andra människor och vi brukar ha lugn och ro. Det festas ibland men det här var något helt annat. HELT ANNAT. Marsch dit. I röken kan jag skönja en annan av grannarna som med mord i blicken uppenbarligen har samma mål som jag. Det uppstod, låt oss kalla det häftig ordväxling, och under den ansluter ytterligare en förbannad granne. När ilsken granne nr 4 dyker upp ur röken började den nyinflyttade unge mannen att inse att det här var nog inte ok att göra. Eller fanns det med i bilden att bilen ifråga sannolikt hade körförbud på grund av vissa synliga och ljudliga orsaker, vilket jag också tydligt påpekade för föraren som svajande stod där med sin starköl i handen. Hmmm. En ung dam hävdade att hon också bor i huset och att de minsann hade hund därinne. Ingen av oss grannar blev särskilt imponerade av den upplysningen, vi har alla hundar, stora och små, en och flera. Funderar på om jag för grannsämjans skull ska bjuda dem på en hundkurs, kan ju vara ett bra sätt att umgås under mindre affekterade former och jag kan få ett grepp om vad det är för hund, det kanske är en riktigt trevlig jycke. Innan strids/gummi-röken hade lagt sig hade ytterligare en uppretad granne anslutit. Det var faktiskt häftigt att se hur folk från olika håll släppte vad de hade för händer när det var en rejäl negativ avvikelse och begav sig till platsen för att tala om vad de tyckte. Det är det som kallas för informell social kontroll och som blir mer och mer ovanligt i vårt samhälle idag varför både det ena och det andra kan hända. Jag är helt övertygad om att de här grannarna inte kommer att göra något liknande en gång till, här var vi i byn tydliga, det här är inte ok. Nu får vi jobba på att ta med ungdomarna i bygemenskapen istället. De ska känna sig välkomna hit. Och nu är det väldigt lugnt, både inne och ute. Hundarna sover som klubbade oxar, hela ligan tillsammans på en vecka. Cariña kröp ihop i soffan bredvid mig, la huvudet i mitt knä och suckade belåtet. Och ute sjunger koltrasten igen.

Besök

Vi har besök här hemma på gården av en mycket trevlig och snygg hund. Som oftast tidigare är det utrikiska som gäller i kommunikationen. Resultatet hoppas vi kommer om ca 9 veckor.

Tack för hjälpen, Chrillan!

Mer downs...

Inget mh imorgon, Cinzia har börjat att löpa... Fjärde gången som hon är anmäld och vi inte kommer till skott. En gång i höstas löpte hon, en gång i höstas hade det kommit för mycket snö, en gång i mars låg det för mycket snö kvar och nu löp igen. Ingen ska då säga att jag inte har försökt få med henne.

Ups and downs

Livet är fullt av ups and downs.

• Bambi 296 p på MT:t. Surt. Trodde hon skulle få betydligt mer än så. No further comments.


• Challenge var helt off på MT:t. Blir säkert annorlunda när han vuxit till sig och mognat, han är ju bara 2 år och två månader.


• Cinzia vill inte kampa, tycker det är heeelt onödigt, det finns så mycket annat som är roligare. Vi kämpar och kämpar men vad tusan hjälper det!? Suck. MH på lördag... om hon inte börjar löpa.


• Darling är symptomfri, en vecka efter att behandlingen har avbrutits. Pigg och glad. Håller ALLA tummar i hela världen för att hon är frisk, denna underbara lilla dam. Hon kampar med liv och lust.


• Arwen har alla tecken på att vara dräktig. Trött, hungrig, grinig, gosig, bossig och en mage som växer.


• Cariña är slank, smidig och i form och hennes päls är finare än på flera år. Tack Vom og Hundemat färskfoder! Detta foder har gjort underverk med vår ladys päls.