Provet negativt/The blood test was negative

Svaret på Cariñas blodprov har kommit det visar ingenting. Vilket i och för sig inte betyder ett smack. Fästingsjukdomarna syns inte förrän efter några veckor på proverna.
Vi fortsätter i alla fall med antibiotikan i ytterligare tio dagar och avvaktar några veckor till med nytt blodprov om det finns anledning.

The blood test on Cariña was negative which actually does not say anything. Diseases caused by tics are not possible to recognise until about four weeks after the infection.
We will continue with the antibiotics for another ten days and make a decision about a new blood test if necessary at that time.

Cariña är bättre/Cariña is feeling better

Cariña är bättre. Hon har inte ont, äter ordentligt, sover i sängen och skäller lika ofta som vanligt men hon är trött.
Vi har fått fortsätta med antibiotikan eftersom blodprovet slarvades bort någonstans. Därför fick vi åka in och lämna ett nytt prov igår och nu väntar vi på svaret av det provet.
Essets sår ser ut att läka rätt så bra. Han hade mitt specialbandage i fyra dagar och sedan har han varit utan. Svullnaden har gått ner till stor del. Ska titta till det lite noggrannare imorgon igen.
Min fot är helt ok efter ormbettet.
Det var allt på hälsofronten för idag!

Cariña is recovering. She does not have any pains, she eats, sleaps in the bed and barks but she is tired.
We are continuing with the antibiotics because the blood sample "disappeared" somewhere. Yesterday we had to go back to the vet and give a new sample and now we are waiting for the result.
Esset, my horse, is also feeling better. The wounds are getting better and better.
My foot is ok after the bite of the snake.
That was the health report for today!

Titta i Agendan!/Have a look at the Agenda!

Ta en titt i agendan så ser ni vem som kommer och hälsar på i augusti!

Have a look at the agenda and you will find out who is coming here for a vacation in August!

?/English

Cariña is sick.
It started Tuesday late afternoon with severe pains in her left back leg when she was about to climb stairs . She neither ate nor slept in the bed for three days and that is alarming. She parked under my husband's desk, trembling of pain.
Thursday I took Cariña to the vet Satu, very skilled and sympathetic, and she examined Cariña.
The result was that either has my lady been biten (THE DAMN SNAKE IN OUR HAY THAT BIT ME FOUR WEEKS AGO?) or stuck by something, or perhaps a rupture in the muscle or...
Yes, I was biten by a snake some weeks ago in our barn. Not very good to have a (several?)snake in the barn.
A blood test made sure it wasn't the snake. Blood samples were sent for analysis for tics, we will have the result tomorrow.
In the mean time Cariña is given antibiotics and pain killers. Today, Sunday, Cariña has recovered. She is eating again, she sleeps in the bed, she jumps into the car, she barks and so on.

Thursday was a busy day. Our horses had taken the fence down and Esset had hurt himself on the front and back leg. Kalle had hurt himself on the back leg. Phui.
It could have been much worse and now the horses are back home. It's easier to keep an eye on them and their wounds when they are close.
That was the news report from Möckleby!

?

I tisdags eftermiddag började det. Cariña skrek till när hon skulle gå upp för tre trappsteg och hon fortsatte att skrika och gny. Hon höll upp vänster bakben och markerade tydligt att det gjorde ont. En noggrann besiktning visade ingenting i tassen eller ens något nedanför knäleden.
Hon tog sig in under husses skrivbord och där låg hon kvar. Och skakade.
Tvingade ut henne på en kort kvällskiss och sedan fick hon hjälp upp för långa trappan.
Hon var klart smärtpåverkad, ville inte äta och verkade inte ha en tanke på att inta sin vanliga sovplats i sängen. Hon, Cariña, sov på golvet!
Onsdag morgon, ingen aptit, ont. Tog sig inte in i bilen själv. Kort prommis och sedan in under skrivbordet igen.
På eftermiddagen ringde jag till den ena av våra underbara veterinärer, Satu på Skogsbykliniken. Det är alltid svårt att få tid hos Satu. Hon är flitigt anlitad och mycket skicklig och kompetent med en välutrustad klinik inrymd i en ombyggd gammal lada. Miljön där kliniken finns är otroligt charmig med kalkstensväggar invändigt, en stor öppen spis, och möbler i engelsk stil. Mycket "öppen planlösning" med kontoret i väntrummet. Liknar ingen annan djurklinik jag har sett!
Fick lov att komma torsdag morgon och lämna Niña så att de kunde sticka emellan med henne när tillfälle gavs. Det fanns inga tider. Satu och hennes djursjukvårdare Maria vet att jag inte säger att det är akut om det verkligen inte är det och då löser de alltid det hela på något sätt. Som den gången Bambi hade fått en tagg rakt in i trampdynan och naturligtvis inte kunde stödja på tassen. Det var bara att åka direkt dit efter ett telefonsamtal och 20 min senare var vi på hemväg med en glad hund igen. Däremot skulle jag aldrig drömma om att pocka på att få en tid om det inte var akut. Och jag behöver aldrig pocka, jag får en tid i alla fall.
Nåväl, vi for dit och satte oss i väntrummet. Hade laddat med en bok för jag tänkte inte åka ifrån min prinsessa. Fullt med folk, kända och okända. Till sist kom Satu ut och hämtade oss. Niña hade jätteont då hon reste sig och det var ju på sitt sätt bra för då fick Satu själv se hur Niña betedde sig.
Jag visade på en svullnad i ljumsken som jag hade känt och den skulle kunna vara resultatet efter ett stick eller bett. ORMDJÄVELN I HÖET? Satu undersökte försiktigt Niña som uppförde sig som den lady hon är, d v s perfekt trots smärta. Kan du lägga henne på sidan, bad Satu. Visst, no problems. "Ligg" och sedan pekar jag med pekfingret mot Niña och säger "Pang". Då sjunker Niña ner på sidan med spelad dramatik och ligger "död hund". Hon är en Drama Queen! Detta väckte en viss munterhet hos Satu och personal men Niña låg på sidan och lät sig villigt undersökas.
Ett blodprov visade att det inte var ormen. Tur för ormen för i så fall hade jag tömt höförrådet, eldat upp allt hö och importerat 15 mungos från djurparken.
Dock är det fortfarande ovisst vad det handlar om. Kan vara fästingburen infektion (Borrelia, Erlichia, vi har inte TBE på Öland), muskelbristning eller något annat trist. Blodprover på fästingsjukdom är skickade och vi väntar svar imorgon. Ger inte detta något blir det till att slå några plåtar på buk, ben och rygg.
I avvaktan på provsvaren får Cariña antibiotika och Rimadyl. Vi åkte hem med att om det är fästingburet så ska antibiotikan ge effekt inom 4 dagar.
Cariña åt inte mycket på tre dagar och i tre nätter sov hon på golvet eller i en hundkorg. Hon brydde sig inte om att folk gick förbi utanför tomten eller kom in här, hon låg och skakade under husses skrivbord hela dagarna. Då blöder hjärtat lika mycket som när barnen var små och slog sig (för det gör barn, oavsett hur mycket man passar på dem och det är troligen ett sundhetstecken att de tar för sig och vill upptäcka världen).
I förrgår kväll kröp vår lady fram från skrivbordet och flyttade sig ut i trädgården och igår var hon nästan sitt vanliga jag igen. God aptit, inte ont, pigg, passar på allt som rör sig, hoppar in i bilen, sov i sängen i natt, osv. Idag har hon inte fått Rimadylen, tror inte det behövs längre men jag är öppen för att ge henne den så fort hon visar smärta. Vad det än var/är så är hon på bättringsvägen, tack och lov.
Hann knappt hem från Satu i torsdags förrän det kom telefonpåringning om att eltråden i hästhagen var nere och en häst skadad...
Inte vet jag vad som kan ha hänt, våra hästar har till i år ALDRIG försökt ta sig ur hagar. Nu var det tredje gången det var trubbel med tråden som dessutom är av ståltrådsmodell. Första gången var tråden nere på halva ena långsidan men hästarna kvar i hagen. Andra gången hade de gått ut genom elbandet på ena kortsidan. Och nu var hela en långsidan (ståltrådsdelen) nere men hästarna kvar i hagen. Esset hade två jack, i ett framben och ett bakben. Suck. Och Kalleponken hade ett jack på kotan bak. Suck. Skit. Fan.
Det var bara att ta hem dem, tvätta såren och lägga Charlottes specialbandage.
Specialbandaget, som för övrigt fungerar bra även på hundar och katter, är kompress närmast såret och denna fästs med kirurgtejp i pälsen. Ovanpå detta en tuss bomull som också fästs med kirurgtejp i pälsen. Kirurgtejpen sitter precis lagom hårt i pälsen för att vara kvar men ändå vara lätt att ta bort. Jag brukar inte dra runt hela benet för att undvika stas om det skulle svullna häftigt, men några längder med tejp gör att kompressen stannar på plats. Sedan avslutar jag med att dränka bomullen med Alsolsprit som drar ur skit och infektion ur såret. Är såret infekterat håller jag vått omslag i upp till 24 timmar innan det får torka några timmar. Sedan upprepar jag proceduren igen så många gånger som behövs. Gör att man i många fall kan undvika antibiotikabehandling. Om såret inte är infekterat lägger jag enbart kompress, tejpar i över- och underkant och på sidorna och då är det tji flugor som kommer åt såret samtidigt som det luftar.
Sådana bandage har våra hästar just nu.
Essets sår är svullna runt om men det beror sannolikt inte på infektion men jag kör på med korta alsolomslag för att vara på den säkra sidan. Det som är positivt är att det kunde ha varit mycket, mycket värre med avslitna senor, etc. Han haltar inte ens trots svullnaderna.
Nu går pållarna här hemma i vår hage så att det är lätt att lägga om bandagen så ofta som det behövs och att man kan hålla koll. Dessutom måste vi ju stängsla om den andra hagen.
Kanske det vänder nu med sjukdom och olyckor?

Vad har hundrädda för ansvar?

Oj, nu har jag kommit igång med skrivandet. Undrar om någon orkar läsa allt?

Hundrädda människor stöter vi på titt som tätt. Människor som blir stela av skräck och glor med uppspärrade ögon på den fyrbente man har med sig.
En av sommargästerna strax intill där vi bor är vansinnigt hundrädd. Hon passerar vår tomt varje morgon för att hämta tidningen. Numera har vi ett staket som hindrar hundarna från att gå ut till henne men det hindrar inte henne från att av och till skrika: "Har ni hundarna kopplade? Jag är så hundrädd."
När hon är i sin stuga undviker vi att passera den med ligan. Om vi ändå gör det är samtliga hundar kopplade. Ändå kommer mantrat om hon ser oss: "Har ni hundarna kopplade? Jag är så hundrädd."
Hon är inte den ende som är hundrädd, det är tyvärr rätt så vanligt i samhället idag.

Just nu sprider sig svininfluensan över världen och vaccinationsfabrikerna jobbar för högtryck. Om man trots allt drabbas av influensan ska man hålla sig hemma, ta febernedsättande, vila, etc för att bli frisk.

Ramlar man och bryter armen, eller kanske bara stukar till den, går man till doktorn för att få hjälp och bli frisk.

Varför gör oftast hundrädda människor inget åt sin hundrädsla? Det blir fler och fler hundar i samhället vilket gör att man riskerar att möta hundar oftare och oftare. Ändå väljer man att gömma sig bakom "Ta bort besten, jag är hundrädd och då är det jag som har företräde".

Det är inget svårt att bota hundrädsla eller fobier. Ändå väljer man, för det är faktiskt ett val man kan göra, att inte göra något åt det.

Vilket ansvar har den som är hundrädd för att ta tag i den delen av sitt liv? Jag tycker att man har ett stort ansvar för sitt eget välbefinnande och att man inte ska belasta någon annan med att hålla undan hunden utom synhåll för att man själv inte har gjort något åt sin hundrädsla. Med det menar jag inte att hundar ska rusa fram och hälsa på alla de möter men att man ska kunna hantera såväl rädsla som hund så bra att man kan passera varandra på en trottoar eller väg utan att kontakt uppstår.

Nej, alla ni hundrädda, gör något åt er hundrädsla! Jag menar inte att ni ska älska alla hundar och skaffa er en egen men att ni ska kunna passera en hund på stan utan att hjärtat hoppar ur bröstet.

Otrevliga sommargäster

Öland kryllar för närvarande av sommargäster. Turister från när och fjärran. De flesta trevliga men somliga synnerligen otrevliga.
Solen och värmen gjorde att jag tog Ozzy och Cinzia med mig ner till den strand som egentligen är kobete nu på förmiddagen. De simmade och sprang i vattnet och busade och hade en härlig stund.
På väg tillbaka till bilen upptäcker jag två turister (ingen fast boende är klädd på det viset...) som kommer bortifrån den andra stranden (även den kobete). Ozzy går några steg mot dem och sätter sig ned och betraktar mannen i täten med stor förvåning. Antar att det var klädseln han glodde på. Cinzia kom direkt när jag ropade på henne men Ozzy satt kvar en kort stund innan han kom efter mig. Då blev den turistande mannen synnerligen otrevlig och började skrika om lösa hundar, koppel och allt det där andra som vi hundägare ofta får höra av pöbeln. Jag tog två djupa andetag innan jag med mild stämma upplyste den utklädde turistjäveln om att lagtexten talar inte om koppeltvång, lagtexten talar om att ha kontroll på hunden. Ska kolla vad paragrafen heter så att jag kan dra till med det också nästa gång, för det blir ju fler gånger. Konstaterade också att jag har kopplat båda två nu så what's the problem? Han fortsatte att vara otrevlig och jag fortsatte med taktiken "vänlig". Nu visade det sig att turistjävelns bihang/fru/älskarinna/fästmö/konkubin/... (vad vet jag?) var hundrädd men kom smygande när hon såg att båda valparna satt lugnt hos mig. Konstaterade bara att hundarna är kopplade och att en valp inte kommer svischande vid inkallning är tämligen normalt, i synnerhet när de har det märkligaste av ting att skåda men det sa jag inte. Däremot upplyste jag om att vi ofta är just här med våra hundar, sa inte att det finns fyra fullvuxna till hemma, men att om herrskapet önskade promenera just här när vi är där är det bara att hojta till så kopplar vi givetvis hundarna, inga problem mer än möjligen att vi inte alltid har koppel med till alla. Med otidigheter strömmande ur munnen fortsatte turistjäveln längs stranden.
Den lede for i mig en kort sekund och jag övervägde att åka hem och hämta de tre damerna och åka tillbaka. Ska man inte gå runt hela Öland för att komma tillbaka till ursprungsplatsen måste man också gå tillbaka längs stranden. Om man inte ska gå flera kilometer upp till vägen. Nåväl, jag nöjde mig med att konstatera att det finns ånyo en otrevlig turist på ön.
Visst hade jag valparna lösa men under full kontroll. Det strulade lite med inkallningen när den turistande figuren dök upp men Ozzy tog inte ett steg mot honom efter att jag kallat. Hade det dykt upp en hare hade ingenting hänt. Fast det var å andra sidan en utopi eftersom Arwen och Bambi hade varit på samma plats strax innan och då har alla vilda djur diskret dragit sig tillbaka.
Om jag har damerna (Cariña, Arwen och Bambi) med mig har jag faktiskt full koll på dem. Ok, det har väl hänt någon gång att osv, men under turistsäsong har jag stenkoll. Kommer det någon och jag inte har koppel till alla kallar jag in och sätter Cariña och Arwen fot, det funkar utmärkt. Är Hoss med får han koppel på sig för han hör ju inte, gamle gubben. Och Bambi går fint utan problem. Alltså bryter vi inte mot någon lag, full kontroll på hundarna.
Den här ön är delvis beroende av turister. Vi välkomnar turister till vår ö och vi välkomnar turister att njuta av vår ö så som den är. Finns ingen anledning till att vi under några sommarveckor ska anpassa oss efter andra förhållanden än vad som råder här resten av året. Om jag åker till Stockholm anpassar sig inte stockholmarna efter mig och låter mig släppa mina hundar i Kungsan eller Rålambsparken. Jag får ha mina hundar kopplade där och det har jag utan gnäll.
Östra Öland är lite speciellt, här rår vi oss själva. Jag går längs den här stranden i stort sett varje dag året om. Det som hindrar mig ibland är snö, inget annat. Jag äger inte marken men har lov av markägaren att vara där med både hästar och hundar. Vet med rätt så stor exakthet var fåglarna häckar, var sälen brukar dyka upp, vilken väg rådjuren tar och var hararna finns. Det jag inte har stenkoll på är turisterna och var de dyker upp. Det är bara att tjoa till så kopplar jag upp vovvarna, ingen ska behöva vara rädd. Det handlar om respekt, en ömsesidig respekt.
Välkomna till vårt Öland!

Ja, jag är dålig på att uppdatera...

Tiden flyger iväg och är uppfylld med allehanda aktiviteter. Bloggen har fått stå tillbaka. Ber om ursäkt för det. Nu är det ett antal personer som har stött på mig om uppdatering, så, here we go!



Familjen har flugit och farit över jordklotet de senaste veckorna vilket har påverkat mitt liv. Jag har skött ruljangsen själv här hemma många dagar. Farandet har fört med sig att:

1) Sonen har klarat sin internationella domarlicens i fäktning. Jag vågar påstå att vi är den enda familjen i världen där hela 75% av familjemedlemmarna (mamma/pappa/barn) har internationell domarlicens. Kanske något för Guiness Rekordbok?

Det för också med sig att lilla Kalmar Fäktklubb har fyra domare med internationell licens. Borde också vara världsrekord sett i förhållande till antalet medlemmar.

2) Kinka har utan framgång fäktat sitt första EM efter flera läger på raken i uppladdningen. När ska hon ta sin internationella domarlicens...? För tillfället befinner hon sig på hemmaplan till Bambis stora glädje.

3) Maken har efter dagar med träningsläger varit som förbundskapten på JVM i modern femkamp på Taiwan. Även där uteblev framgångarna. Varför åka så långt för så lite? Fast marginalerna är väldigt små.

4) Jag har fått bekräftat att jag är någon form av sambandscentral för familjen när de är ute på resande fot.

Ilfärd till Kastrup med bil när SJ har försenade tåg och ingen information. I fortsättningen blir det inte tåg, miljövänligt eller inte, men det kostade mig många timmar av mitt liv att färdas Kastrup t o r en fredagkväll när jag annars skulle ha suttit och myst med Kinka när hon var hemma en (1) dag mellan lägren.

Råd till sonen i Plovdij (ha, det får ni leta reda på själva var det ligger!!) strax innan examinationen. Vilken handrörelse använder man då ena fäktaren är utanför pisten och båda träffar, etc.

Tips på mental snabbträning innan lagtävlingen till Kinka.

Jaga reda på hur femkampsjuniorerna ska få ut sina luftpistoler ur Thailand på laglig väg (TACK Per-Åke, din lugna blekingska fick mig att börja tänka rationellt igen när det krisade som värst och jag hade mobilen och vanliga telefonen igång samtidigt parallellt med datorn).

Finns många fler exempel.



Mitt i kaoset har jag hunnit bli biten av en huggorm i foten. Ett antal storbalar med hö skulle lösas upp och skickas in i höförrådet. Då måste ju förrådet rensas innan. När jag stod där i det gamla höet stack det till i foten och började svida. Inget syntes på foten och det var bara att fortsätta. Kusin Barbro med make Peter hjälpte till. Peter tog ett stort fång hö i famnen för att lägga åt sidan när han fick ett stick i handen, han slängde ifrån sig höet och då ramlar en orm ur höet. Barbro skrek i full panik: DÖDA DEN; DÖDA DEN varpå Peter med manligt mod stampar på en stackars kopparödla. När den värsta paniken lagt sig kunde jag konstatera att kopparödlor bits inte. Då vänder sig Barbro till Peter och ryter: DU DÖDADE DEN, VARFÖR GJORDE DU DET??!! Peter skrattade nervöst och sa lågt att: du sa ju att jag skulle det...

Nåväl, ingen kopparödla eller orm överlever flera dagar i en pressad storbal med hö så den var faktiskt redan död, och stel, när den ramlade ut på gårdsplanen. Stämningen blev strax lättare.

Vi slet och kånkade och min rygg och nacke tog alldeles slut. Till sist var allt hö på plats.

På natten vaknade jag. Någon häst måste ha sparkat på min fot, så kändes det. Svullet, missfärgat och värk till tusen. Klockan fyra på morgonen, suck.

På förmiddagen fick Kinka (som tillfälligtvis hade mellanlandat hemma) ta på sig glasögon och kika om hon kunde se något. Ingenting...
Foten svullnade rejält och blev missfärgad och inte förrän på femte dagen kunde man se det. De två små prickarna med knappt en centimers avstånd, ett ormbett.
Hade aldrig tänkt mig att det skulle vara så små märken men visst, ett ormhuvud är ju inte som ett vitt herdehuvud precis.
Nu har svullnad och missfärgning försvunnit, tror jag, och foten känns ok. Det som bekymrar mig är att det finns orm i höförrådet.

Esset, min fullblodsvalack, var på väg att flytta. Carro, Beach Boys matte, var här och provred i två omgångar i flera dagar och allt var klappat och klart. Då var häststackarn helt plötsligt halt vid veterinärbesiktningen. Att springa på mjukt underlag gick bra men på hårt var det markering och vid böjprovet tyckte jag väldigt synd om min tappra häst. Han har inte visat någonting vid ridning men böjprovet blev too much. Så nu går han i hagen och vilar med de andra. Om två veckor ska vi testa lite lätt igen. Vad kan ha hänt??
Beach Boy är den maskulina varianten av Betty Boop, himmel vad de är lika! Om det hade funkat och de hade varit med i en parklass så hade det varit svårt att hitta något par med större likhet, det vill jag lova!

Exo, Aragons son, har varit på besök med sin husse Johan och matte Linda. Himla kul! Exo är en trevlig prick som har ärvt sin pappas och farfars huvud, bortsett från öronen. Här var fullt upp med många hundar. Ozzy (Corleone) kom på besök liksom naturligtvis Aragon. Och så då de fem hundarna som var hemma, totalt var det åtta hundar ett tag.


Jag och Arwen har tränat lydnad i smyg igen och vi var anmälda till två lydnadstävlingar. Då börjar Arwen att löpa vilket betyder att vi har fått stryka oss. Tusan också för nu var vi på G. Arwen supermotiverad efter en lång period utan regelbundet arbete och där momenten satt bättre än någonsin. Himla trist men vi får väl komma igen.

Går ju som bekant en instruktörsutbildning i IMMI:s regi. Vi hade en intensivvecka med sju dagar späckade av teori och övningar.Börjar att kännas bra efter den intensiva duvningen. Cinzia var med som figuranthund hela veckan och fick lära sig massor. Hon är otroligt lättlärd, nu är det bara jag som ska hålla i det. Hon liksom de andra tycker det är kul att spåra och hon har också ett stort föremålsintresse. Vilket inte alltid är så kul. Helt plötsligt kan hon komma springande med en trofé i munnen och den trofén kan vara ett senskydd (hästskydd), en toastolsborste, mina sockar, en sko, etc. Hon har ett par olika skattgömmor och där kan man hitta det mesta man saknar. Och inte saknar. Jag fattar inte var hon har fått tag på besticken som fanns där. Var kommer de ifrån?! Grannen?
Håller på med mitt projektarbete som är att lära Betty gå fint med sin matte. Det går bra så här långt, d v s vi kan gå fint nere i Färjestadens hamn bland turisterna om vi har mycket godis med oss. Men, det är en bit kvar innan vi är färdiga.

I helgen var det dags för rasspecial i Köping. Eftersom Arwen löper tänkte jag lämna henne hemma av hänsyn till grabbar Aragon, Bernie och Cesar men när Bernie och Cesar inte skulle med så blev det ändrade planer. Arwen fick hänga på. Maken hade precis kommit hem från sin utflykt till andra sidan jordklotet och fick agera hundvakt till Hoss, Cariña och Ozzy (hans husse och matte är bortresta en vecka).
Tre bilar fullpackade med utrustning, folk och Arwen, Bambi, Betty, Cinzia, Aragon och Cemi lättade mot Fårbo för att låta bil nr fyra med Chicko hänga på. Vi hade hyrt stugor på trevliga Herrfallet, knappt en halvtimmes resa från utställningsplatsen. God mat och dryck tillsammans med trevliga människor gjorde att det blev en härlig kväll.
Utställningen blev, som jag ser det, en succé för Arwen-Akhiro-kullen. Challenge blev bästa valp före de äldre valparna och före Cinzia. Cinzia hade bara en äldre tik före sig i finalen. Och i syskonklassen vann de och Chicko före tre juniorer. Det bådar gott inför kommande avelsklass och uppfödargrupp när de blivit lite äldre. Men, man vet aldrig hur de utvecklas, de är dock bara fem månader. Idag ser de bra ut och den här domaren gillade dem skarpt. Nästa gång kanske det är tumme ner, det vet man aldrig. Däremot är jag säker på att flera ur kullen kommer att dyka upp på tävlingsbanan i framtiden. Som helhet känns detta som en väldigt lyckad kull som tillför rasen positiva sidor, såväl exteriört som mentalt.
Aragon gillade inte att morfar Barec morrade och skällde bakom oss. Aragon lyssnade bra men han är ju trots allt en potent hanhund i sina bästa år och då tar man inte vilka provokationer som helst, även om det är morfar som provocerar. När Aragon slutade morra och vi sprang i ringen var han trots allt en glad kille och då kom de där glada skallen medan vi sprang. Aragon var så nöjd med att få vara med igen i ringen så, tja, det bara kom. Men så får man inte göra om man är championhane... Nåja, hellre en glad hund i ringen än en ledsen eller kuvad som får bättre placering. Det optimala är givetvis glad och bra placering. Nu hade jag inte väntat mig någon mer framskjuten placering för Aragon med tanke på konkurrensen så jag är nöjd med att vi inte var sist i championklassen.
Öppentikarna var väldans många. Kul att se alla dessa tikar i ringen. Rickard visade Bambi och kusinmake Peter Betty. Bambi skötte sig som hon skulle, den lilla nippertippan. Hon är otroligt söt och näpen med ett hjärta av guld men har humör när det behövs. (Just nu leker hon med Cinzia och Ozzy i trädgården. De får jaga henne fram och tillbaka och med jämna mellanrum stannar de och hoppar i poolen jag köpte när algblomningen slog till i slutet av juni. Våta, smutsiga och glada är de, alla tre. ) En slät etta och ingen placering, det är inget att säga om, det var många snygga och fina tikar med.
Betty skötte sig kanon. Ända till det var dags för domaren att titta på tänderna och känna över henne. Ingen av oss, allra minst Peter, var förberedda på att hon tänkte minsann inte låta en främmad människa ta på henne. Lilla Betty, hon har fortfarande en ryggsäck och riktigt vad som finns i den får vi aldrig veta. Hon är en öppen och glad hund som gillar att hälsa på människor så det blev en total överraskning när hon blånekade domaren att göra sitt jobb. Det som trots allt var positivt var att det fanns inte minsta tendens till att vara aggressiv, morra eller nafsa. Och domaren lät det bero efter ett par försök, det blev en KEP. Kritiken hon fick var bra och visar att det inte är några exteriöra fel på henne, det blir till att träna mer möten. Vi har ju tre veckor på oss till Ronneby. Husse Pelle blev så bekymrad att han övervägde att försöka visa henne själv, om det skulle hjälpa, trots att han inte är i skick att springa. Vi får se hur vi löser handlerfrågan.
Arwen var på ett sprudlande humör, pilsk som attan. Precis när det var vår tur började regnet att strila ner. Liksom sin mamma tycker hon inte att regn är så trevligt men när hon nu ÄNTLIGEN fick vara med igen på en utställning så bortsåg hon från det. Och det tackade jag för, jag vet hur jävlig hon kan vara när hon har bestämt sig för att INTE. Om jag hade vetat att hon var på så bra humör som hon var hade Peter eller Rickard fått visa henne. De kan springa mycket bättre än vad jag kan och Arwen behöver visa sig med fart. Mina skraltiga knän håller knappt ihop, det säger "klånk, klånk" för varje steg jag springer och inte går det fort heller. Undrar just om det blir bättre efter en knäledsplastik?
Bra kritik, ck och tredje bästa championtik är godkänt efter lång frånvaro från ringen. I Bästa tikklass var det hur många hundar som helst och vi blev oplacerade.
Parklass med Aragon och Betty, vad ska man säga mer än att vi hade behövt träna innan... och uppfödargrupp blev det ingen efter Bettys KEP. Vilken tur att jag inte hade tagit med Cariña till en avelsklass!
Trötta och nöjda for vi hemåt. Cinzia sov som en stock ända tills bilen stannade här hemma. Då for hon ut och började att leka med Ozzy... och jag fick rädda vad som räddas kunde i ett översvämmat stall. Det hade regnat med besked i lördags.
Igår morse satt jag på balkongen och drack mitt morgonkaffe. Då får jag syn på min bil, eller rättare sagt bakdäcket. Platt som en pannkaka. Någon däruppe måste ha tyckt att jag var värd att komma hem utan att stå i mörkret på landsvägen med en fullastad bil (tre hundar och packning) och byta däck.
Idag, tisdag, har jag rejäl träningsvärk i benen efter allt kutande och jag kan inte bestämma mig för vilket knä som värker mest. Ryggen känns sned och tröttheten värker i hela kroppen. Måste ta sats inför morgondagen och göra en insats i stallet där det fortfarande dryper av väta. Efter det kommer kroppen att värka ännu mer.
Nåja, det går över till Ronneby! Det ska bli kul att åka till den vackra parken igen. Kanske man skulle åka ner dagen innan och sova på Ronneby brunn och ta det lite lugnt? Det tål att tänka på! Undrar hur många som kommer dit?