Aragons son Cesar!

Stilstudie på Cesar!

Likheter med Aragon?

Cesar har blivit en väldigt snygg junior, synnerligen välväxt för sina 11 månader. Det är en vit hane med bra pigment och mörka ögon. Det bästa från Aragon och Cemi har kommit fram i den här långhårige killen!

Spännande dag!

Idag har dotter Kinka återigen fäktat en Grand Prix-världscup, denna gång i Paris. Organisatören har en utmärkt hemsida med direkt resultatrapportering. Jag har alltså ägnat dagen åt en världscup. Framför datorn.
När man är på en tävlingsplats kan man flytta sig mellan pisterna och se det man vill se. När man sitter framför datorn får man se det som läggs ut i den takt det läggs ut. Det är en pina att glo på en skärm och l å n g s a m t se siffrorna dyka upp upp på skärmen, en siffra i taget. När det sedan är väldigt positiva siffror som dyker upp, i sakta mak, tänjs mitt tålamod till bristningsgränsen. Till sist var det en oerhört positiv sifferrad vid Kinkas namn MEN i sammanräkningen var det helt andra siffror. Så frustrerande att inte vet vilket som är rätt. Till sist visade det positiva sig vara det som stämde, TJOHO! Resultatet var så bra att det fanns en chans att Kinka var direktkvalificerad till morgondagens direktutslagning. Annars skulle hon behöva fäkta en kvalmatch med vinna eller försvinna. Då vidtog en ännu mer nervös väntan, det var bara halva startfältet som hade tävlat än så länge. I 2,5 timme satt jag klistrad framför skärmen och uppdaterade ca en gång i halvminuten. Och för varje uppdatering så steg spänningen, skulle resultatet räcka? Det kunde gå men skulle bli på det berömda hårstrået. Det gick. Kände hur luften fullständigt gick ur mig.
Nu kom nästa pärs. Skulle de andra svenska tjejerna klara sina kval och vem får Kinka möta imorgon? Ytterligare 1,5 timme framför datorn och nu är det klart. Alla fyra svenska tjejerna är bland de 64 som får tävla vidare imorgon. Kinka möter en italienska (det finns inga dåliga italienskor...) och den tjejen har en del riktigt bra meriter. 9.50 börjar de och då blir det till att sitta framför datorn igen.
Efter anspänningen framför datorn fick det bli en tur med hundarna. Försökte få igång snöscootern. Tänkte det kunde vara käckt med en tur ner över fälten. Eländet startade inte. Promenad istället. Bambi drog framåt, Hoss stretade bakåt (ville lukta överallt), Arwen flamsade omkring och Cariña gick tätt intill mig. Det var skönt i alla fall men ryggen hade tagit stryk efter alla timmar framför datorn. Tillbaka igen gav jag scootern en sista chans och då gick det, den spann igång. I samma sekund som den gick igång kom jag på att jag vet inte hur man stänger av den... strunt i det, det fick bli ett senare problem. Hoss fick till sin stora förtrytelse stanna hemma och damerna stod på språng. Då gällde det att få i växeln "Framåt". Visste vilken spak jag skulle dra i och efter lite trixande började vi åka framåt.
Efter 10 m kände jag att allt inte var som det skulle, jag befann mig inte vinkelrätt mot marken, jag hade en 45-gradig lutning i sidled och höll krampaktigt i mig för att inte falla till backen. Insåg att hela ekipaget höll på att välta och slängde mig snabbt av. Får skylla på att det bara är andra gången jag sitter på scootern. Klurade ut hur jag skulle räta upp det hela och sedan bar det av i lugn takt. Damerna sprang lyckliga bakom mig när vi tuffade ner längs lilla vägen. Då springer det upp en harpalt. Jag vet att husse körde ifatt damerna när de var på harjakt igår så då tänkte jag att då gör jag väl det också. Då dog motoreländet. Tvärdog. Där stod jag en km hemifrån med en scooter och ser hare och hundar försvinna i fjärran. Fan. Förra gången den dog när någon var ute fick vi spänna för Kalle (hästen) och låta honom dra den hem. Scootereländet väger ton! Hur det var fick jag igång motorn igen och tog upp jakten på den skingrade flocken. Haren kom lugnt skuttande tillbaka, den hade fintat bort damerna på ett tidigt stadium, och jag hittade tre virrhönor plumsandes i djup snö några hundra meter längre bort.
Vi fortsatten ytterligare en bit innan vi vände hem. Då körde jag fast när jag skulle över en passage mellan två fält. Jag såg på spåren att Peter hade kört där tidigare men han hade nog högra fart än vad jag hade. Scootern kom varken framåt eller bakåt och inte hittade jag backväxeln. Det fick bli ett styrkepass och till sist hade jag lyft/baxat ut scootern så pass att jag fick tillräckligt med fart för att komma fram. Sedan blev det race hem och så var då problemet en realitet. Hur stänger man av motorn??? Kom mig inte för att ringa Peter som är på träningsläger och fråga "Hur stänger man av motorn på din scooter?" och inte heller vill jag ringa Kinka i Paris och ställa frågan. Men problem är ju till för att lösas och det blev en Charlottiansk variant denna gång... Nu står scootern parkerad med motorn avslagen= ej igång! Nu återstår bara att klura ut hur jag ska få reda på hur man egentligen ska göra utan att avslöja att jag inte vet.
Det var en härlig pärs, denna scooterfärd. Genomsvettig med lagom puls och adrenalinhalt och nöjda hundar. Den ende som inte var nöjd var Hoss.

Valparna växer som attan. Alla väger runt 2200 g och de är 22 dagar. B-kullen vägde runt 1100g på dag 19 ... De går i valplådan, busar, skäller, kommer fram, vill bli upplyfta och är synnerligen pigga krabater. Första avmaskningen är gjord och imorgon ska de få smaka kalvfärs.

Snö, snö, snö/ Snow, snow, snow

Snömannen Hoss/The Snow man Hoss:

Det har snöat. Mycket. Detta är vad som kom inatt. Observera Cariña som har fått synpå kameran!

/It has been snowing here. Very much. This is what dropped down last night. Note Cariña who has noticed the camera!

Fyrhjulsdrift för att ta sig fram/4-wheel-drive needed

The dogs love the snow! Peter goes with the scooter and the dogs run with him. Hoss refuses to stay at home so Peter has to go twice, one short run in a slow tempo with Hoss and then another one with the ladies.

Hoss in the sunshine

Cariña

Corleone and Esset

Playing in the snow

Come on, what are you waiting for?

Svar på Petras kommentar till inlägg 13/2 -09

Hej Petra!
För att inte behöva begränsa mig för mycket i svaret till dig väljer jag att göra det som ett inlägg. Kul och nyttigt att det har blivit debatt!

Det verkar som om vi tycker samma sak om de anonyma inläggen. Jag kommer att radera allt som är anonymt. Kan inte du också göra det så kanske vi kan få dessa nissar att skriva under med sitt namn?

I mitt inlägg tar jag upp ett exempel på en tik som har avelsspärr men det var ju inte det som var essensen i det hela. Det var ju en eventuell inmönstring av denna tiks avkommor som jag tog som exempel på hundar som inte ska få mönstras in, inget annat. Eftersom tikens avkommor är vita schäfrar anser jag exemplet vara relevant.
Sedan håller jag med dig i det du skriver om att det finns tikar som går i avel/kommer att gå i avel som absolut inte borde göra det p g a dålig mentalitet. Både inom VH och VS. Där har uppfödarna ett stort ansvar, som man ju kan känna inte alltid tas. Tyvärr. För många räcker det med att man har en snygg hund, och ibland inte ens det, och vips så ska man ha en kull med valpar.
Jag tror ändå att synsättet med att ta en kull valpar och sälja för att tjäna pengar är mer utbrett inom vit schäfer än inom vit herde. Hur kan man annars förklara alla dessa kullar med VS som annonseras på Blocket? Nu är det en s k uppfödare som har två kullar ute, några är vita och några tecknade. Hör man av sig och vill ha bekräftat vem pappan är och frågar om hans HD/AD och om föräldrarna har gjort mh blir man så snäsigt bemött att man känner att man inte bara har trampat på en öm tå utan att det måste vara en värkande liktorn. Jag har pratat med två som har hört av sig dit och det var samma reaktion till båda.
En annan som tycks ha heltidsindustri på produktion av VS annonserar återigen i lokal-tidningarna här. Har tappat räkningen på vilken kull det är för i år som kommer från honom.
Det går ju, som du vet, att räkna upp ett antal exempel ytterligare. MEN vi får inte glömma att det finns de inom VS som försöker att bedriva ett seriöst avelsarbete också, tyvärr kommer de i skymundan av de andra. Tycker det vore idé att försöka sanera "uppfödarstammen" inom VS för att ge VS ett bättre rykte.
Vill fortsätta att driva frågan om varför man inte mönstrar in föräldradjuren till VH, så blir ju avkommorna med automatik VH. Då uppstår ju inte problemet med mönstring. Eller är man "rädd för" den kontroll som SKK-systemet har för att rensa bort de som är oseriösa/ enbart penninghungriga? Avlar man på bra hundar kostar det. Det kostar skjortan att importera hundar, det vet ju du som har gjort det. Jag har inte haft pengar till det utan har valt att använda utländska hanar till mina två senaste kullar istället. Det kostar massor att meritera hundarna och i parningsavgifter. Mycket av detta slipper VS-uppfödare. Alltså kan man tjäna pengar där genom att gödsla marknaden med små gulliga ulltussar efter undermåliga föräldrar till okunniga köpare som sedan himlar med ögonen och höjer "sin" uppfödare till skyarna för att man har fått köpa denna söta lilla varelse.
Som du vet började jag ju själv med en VH och en VS. Jag valde VH-vägen, d v s jag mönstrade in både gamle Hoss och avkommorna Arwen och Aragon, allt för att slippa det jag kallar onödigt tjafs. Och det har sedan kostat mig MASSOR med pengar att meritera dem på olika sätt. Men jag insåg att det inte gick att stå med ett ben i vardera lägret och jag tror fortfarande att det är så. Man kan inte både äta kakan och ha den kvar.
Min uppfattning är att de som försöker att bedriva en seriös avel tar sitt ansvar. Det är de andra som den här debatten handlar om.

Kära alla anonyma! Och alla andra!

Fascinerande!! Det må jag säga, FASCINERANDE! Eller tragiskt? Ja, kanske det. Rentav både och... Att underteckna inlägg på forum, bloggar och liknande med ”anonym”, ”anonymus” och liknande är svagt. Kan man inte stå för vad man tycker, varför då skriva alls?

Varför namge en hund och inte underteckna med sitt namn? Känns väl kanske tryggt att skriva från de osynligas land men då är man också icke-existerande. I mina ögon visar det nivån man vill ha på debatten, och inte bara vill, snarare den nivå man möjligen klarar av att föra debatten på.
För två dagar sedan skrev jag ett inlägg här på bloggen som en kommentar till ett inlägg på White Ice Wolfs blogg. I kommentarerna på WIW:s blogg är det både före och efter detta en eller flera som skriver anonymt. En av dessa namger dessutom en hund. Intressant.

I veckan som gick hade jag flera fall på mitt arbete där ungdomar hade kränkt varandra på nätet utan att egentligen vara medvetna om att man kränkte varandra. Naturligtvis skedde kränkningarna anonymt. Många tårar fälldes. Och förvåningen var inte liten över att vi hade pejl på vilka som hade skrivit i anonymitetens skugga. ”Hur kan ni veta...”
Ett annat gissel är bloggar där ungdomar viker ut sig totalt till publikt beskådande.
Ungdomar har uttryckt stor förvåning över att LÄRARE har hittat till deras bloggar samtidigt som det i nästa andetag konstateras att ”min blogg har 100 träffar varje dag, vilka är ni alla som läser det jag skriver”. Jag avskyr att bli underskattad. Tror de att de är anonyma för att de skriver på nätet? Varför i helsicke skulle inte jag hitta mina elevers bloggar? För att jag är lärare och därmed inte förväntas besitta kunskapen hur jag tar mig fram på nätet? Om jag inte hade försökt att uttrycka mig lite nyanserat här så vet de som känner mig att jag förmodligen hade sagt något i stil med att det kan man väl för fan räkna ut med arslet och en krita att även lärare hittar på internet. Och så hade jag muttrat något om mindre begåvade idioter, fega uslingar och underskattning.
Förra helgen fick jag ett sms med ett något ekivokt innehåll, utan avsändare. Tre minuter senare kom en ursäkt, man spelade Sanning eller konsekvens och någon hade lånat mobilen och skickat meddelandet. Även ursäkten var utan avsändare. Hitta.se visade att telefonen tillhörde en av mina elever. Måndag fm redde vi ut vad som hade hänt, dvs jag fångade in telefonägaren och klargjorde med tydliga ord vad jag tycker om anonyma meddelanden och gav budskapet att jag förväntade mig att sms-författaren skulle söka upp mig. Telefonägaren var lika röd som en pion i högblomning och och efter en kort stund dök en djupt ångerfull sms-författare upp. Heder åt denne som vågade stå för det som var gjort! Ursäkten är accepterad och vi har lagt denna incident bakom oss. Min respekt ökade för dessa ungdomar som visade mod att stå för vad de hade gjort.
Jag vet inte vad som har hänt och vad som händer. Internet är i många avseenden en välsignelse men också ett träsks värsta bakgård.
En välsignelse där man snabbt kan hitta alla möjliga och omöjliga upplysningar av allehanda slag men också en bakgård där stinkande skithögar trängs. Skithögar som i skuggan av anonymitet tycker att man kan haspla ur sig vad som helst riktat till vem som helst, när som helst. För man ser ju inte den det drabbar och man syns inte själv.
Anonymitet har under mänsklighetens historia dolt de värst övergrepp man kan tänka sig genom att man avsäger sig sin identitet och därmed inte känner att man är personligt ansvarig. Detta har bevisats i flera psykologiska experiment.
Samma mekanism kan man se i krig där vapenutvecklingen har lett till att man inte längre ser sin fiende när man dödar denne. Under första världskriget slogs man fortfarande i mångt och mycket man mot man, nu trycker man på en knapp och vips har man raderat ut flera hundra, kanske tusen människors liv många kilometrar bort och sover sedan gott på natten.
Likheterna med att skriva anonymt på nätet är slående med undantaget att i krig är det något man blir beordrad till, på internet skriver man alldeles av sig själv. Vilket är snäppet värre.
Vart är vi på väg?? Varför är det så svårt att visa respekt genom att skriva ut sitt namn?

Demokrati betyder att majoriteten beslutar.
Demokrati betyder att man kan vara med och försöka få andra att tycka som man själv gör. Demokrati betyder att alla inte kan få sin vilja fram.
Demokrati betyder att några sannolikt blir besvikna.
Demokrati betyder att man ska visa respekt för de som inte tycker lika som man själv gör. Demokrati bygger på öppenhet och ansvar.
Demokrati är jobbigt då det kräver tanke och aktivitet.
Men baske mig att demokrati betyder att man ska gömma sig bakom att vara anonym för ”det får man vara i en demokrati”.

Om det inte har framgått var jag står i frågan vill jag klargöra att eventuellt anonyma kommentarer på denna blogg kommer att raderas omgående, oavsett vilken inställning de uttrycker.

Mönstring till vit herdehund

Läste på White Ice Wolfes blogg om synpunkter på mönstring.
Jag håller inte med.
Vita herdehundarna uppstod som ras år 2000. Sedan dess har man kunnat mönstra vita schäfrar till vita herdehundar om hundarna uppfyller vissa krav.
Jag har själv tidigare varit, och är i viss mån fortfarande, kritisk till SKK som organisation. En sak har jag dock kommit till insikt om och det är att SKK gör ett seriöst försök att styra upp aveln till att omfatta bra och friska hundar och att man som uppfödare har ett himla ansvar vilket SKK har en kontrollfunktion över.
SKK kan fatta beslut om att belägga en viss hund med avelsspärr och tävlingsförbud om den visar sig vara olämplig, sett ur SKK:s perspektiv, för just avel och tävling. Det kan t ex vara att hunden inte beter sig korrekt (aggressiv, flyr ringen, etc) på minst två utställningar. Det kan finnas olika orsaker till att en hund inte beter sig korrekt, ibland är det betingat av den speciella situationen vid just den utställningen, ibland är det andra orsaker. Beter sig hunden oacceptabelt på minst två utställningar är det sannolikt inte en tillfällighet och därför bör hunden inte användas i avel förrän det är utrett vad beteendet beror på. Detta är inget konstigt i mina ögon.
Om då en vit herdehundstik med avelsspärr trots allt får valpar och dessa registreras i Vita Schäferhundsklubben (ej SKK), ska då dessa kunna mönstras in och bli registrerade i SKK? Om detta skulle ske är det enbart ett sätt att kringå avelsspärren och denna skulle då bli helt verkningslös.
Jag vill betona att i det fall som finns, är min uppfattning att det inte någonsin skulle vara aktuellt att mönstra någon av dessa valpar eftersom uppfödaren försöker att göra ett seriöst arbete och naturligtvis vet vad som gäller. Så ovanstående exempel är inget problem, bara just ett exempel.
En annan situation som kan uppstå där mönstring nekas borde vara om man är osäker på vilka föräldrarna är. Det finns ett flertal raser som uppvisar likheter med de vita herdehundarna, t ex samojed och vit älghund.
Om det då råder minsta osäkerhet om vilka föräldradjuren är skulle det rent hypotetiskt kunna finnas andra raser i den mönstrade hunden och vi skulle då få in blandrashundar i de vita herdehundarna vilket ju naturligtvis inte är önskvärt.
Ovanstående är ju självklara exempel på när mönstring ska nekas.
Det jag vidare reagerar på är att de som föder upp vita schäfrar med automatik ska kunna mönstra dessa till vita herdar. Varför mönstrar man då inte föräldradjuren och avlar på vita herdar direkt? Håller föräldradjuren inte måttet? Är man inte tillräckligt noga med vem som paras med vem? Ibland kan det bli lyckade kombinationer, och det finns uppfödare av vita schäfrar som är mycket seriösa, men många av dessa parningar verkar i mina ögon ske med första bästa hund.
Jag blev själv kontaktad av en ägare till en nyinköpt vit schäfertik på tre år (som hade haft valpar hos en massproducerande vit schäferuppfödare) och som ville låna en hanhund av mig. Tiken hade C-höfter, AD-fel, var exteriört undermålig och inte särskilt trevlig att möta. Jag nekade givetvis och rekommenderade att inte använda tiken i avel. Denna tik har haft minst två kullar med valpar efter detta med en för mig okänd hanhund.

För inte så väldigt länge sedan blev en veterinär ombedd att testa tillgängligheten på en vit schäfer. Veterinären kunde konstatera att det var en hygglig och trevlig hund som tillät att en främmad tittade på tänderna. Samma dag som detta gjordes kunde man läsa på en hemsida att hunden nu var mentaltestad med resultat utmärkt. Det kan ju vara så att hunden faktiskt har genomgått ett mentaltest och att hunden fick ett utmärkt resultat MEN om det inte var så utan att det var veterinärens möte med hunden som refereras som mentaltest, då vet i katten om det är så seriöst. Där kan jag känna att ett kontrollerande SKK med offentliga testresultat är att föredra.

Kan räkna upp fler exempel på detta som jag betraktar som oseriöst och oseriös avel där vita schäfrar är huvudrollsinnehavare. Ska det då vara en rättighet att mönstra dessa till vita herdehundar? Nej, det tycker inte jag!
Vidare tycker jag att det är en smula förmätet att kritisera importhundarna så som det görs. Importhundarna har fört in mycket gott i vår avelsbas likväl som det har kommit in en del skit. Men nog överväger det positiva i importerna det andra.
Vad jag aldrig har förstått är vad som så otroligt fantastiskt med den svenska stammen. Tycker nog att detta uttrycks en smula okritiskt från många håll. I ärlighetens namn finns det väl dålig mentalitet att spåra i vissa linjer av den svenska stammen? Kanske också lite HD på sina håll? Lite tråkig exteriör här och där? Pigment? Likaväl som det finns bra egenskaper som vi definitivt bör ta tillvara i avel. Men som i all avel gäller det att välja föräldradjuren med omsorg, oavsett om det är svenska eller importerade hundar, vita herdehundar eller vita schäfrar.
Var hade vi stått idag om vi inte hade haft importerna? Svensk Vinnare de senare åren har varit importhundar, vår förste Svenske Lydnadschampion bland vita herdarna är import för att ta ett par exempel.
Nej, låt oss avla med förnuft på de, sett ur ett helhetsperspektiv, bästa hundarna vi har! Finns det bra vita schäfrar med nya spännande linjer, mönstra in dem så att vi kan bredda avelsbasen med dem. Och glöm inte att det är SKK som till syvende och sist godkänner registreringen! Inte Vita Herdehundklubben. Skjut inte pianisten!

Underbara valpar!/ Wonderful puppies!

Dagarna rusar iväg och jag får ingenting gjort. Sitter långa stunder och tittar på och kelar med de små. Helt plötsligt har ytterligare en timme av mitt liv rusat iväg utan att jag har märkt det. Men vad gör det!?
Arwen äter kopiöst och valparna växer så att jag vet inte vad. Imorgon måste jag kontrollväga dem på en annan våg för att se att vikterna stämmer.
Valparnas personligheter börjar visa sig. Den lugnaste är den omärkta hanen. Den blåa och svarta hanen är de livligaste. Den blåa tillsammans med den gule hanen visar mest humör. allihop är helt underbara! När den lille gule ylar för att han inte hittar till maten tillräckligt snabbt, ja, vad ska man säga? Charmplutt.
Cariña har blivit insläppt i skötseln, hon har nu fått titlen 1:e Nanny och hon trivs väldigt bra med det. Både Arwen och 1:e Nanny är överens om att Bambi inte är tillräckligt mogen att få vara med i hela skötseln men Bambi får ibland lov att tvätta huvudena på de små. Och hon iakttar och lär!
I veckan var jag på uppfödarträff. Kennlarna på Öland har ett nätverk där vi träffas ca en gång i månaden hemma hos någon av oss, fikar och snackar hund. Om det är möjligt träffas vi hos någon som har valpar och får lära oss lite om den rasen. I onsdags var det tibetansk terrier hos Nivels kennel. Jättetrevligt och en stor förmån att få ta del av all den kunskap som dessa erfarna uppfödare har! Skönt att ha dessa människor att kunna rådfråga om allt som har med uppfödning att göra. Och tibbevalpar är ursöta... nästa träff blir här när valparna är sex veckor.

The days pass by and I get nothing done. I sit for long times and stare at and fondle with the little ones. All of a sudden another hour of my life has vanished without me noticing it. But what does it matter!?
Arwen eats enormous amounts of food and the puppies grow. Tomorrow I have to check their weights on another scale to control that their weights are correct.
The personality of the puppies are beginning to appear. The most calm of them is the male without marks.The blue and the black males are the most lively. The blue one together with the yellow are showing the most temper. All of them are absolutely wonderful! When the little yellow one howls because he does not find his way to the food fast enough, well, I don't know what to say? Charming guy.
Cariña is allowed to take part in the caring, she has now gained the title 1st Nanny and she is very pleased with that. Both Arwen and 1st Nanny agree on that Bambi is not mature enough to take fully part in the caring but sometimes Bambi is allowed to lick the heads of the little ones. And she is watching and learning!
This week I was on an appointment for breeders. The kennels on Öland have an informal network where we meet about once a month at a kennel, have a cup of coffee and talk about dogs. If possible we go to someone who has puppies and then we get to learn a little about that breed. This time it was Tibetan Terrier at Nivel's Kennel. A vey nice evening and a benefit to be able to listen to these experienced breeders with all their knowledge. It's good to have these people around to ask about everything and nothing that has to do with breeding. And Tibetans puppies are sooo cute... next time will be here when the puppies are six weeks old.

Väldigt mycket har hänt/Very much has happened

Väldigt mycket har hänt sedan sist. Sex alldeles underbara och ljuvliga valpar har sett dagens ljus. Nåja, kommit till världen i alla fall, de har ju inte öppnat ögonen ännu.
Efter att första valpen kommit ut gick det enkelt med de övriga fem. Arwen såg något förvånad ut när första valpen hamnade hos henne men det var äkta kärlek och glädje på en gång. Hon är jätteduktig mamma på alla sätt och vis.
De små är väldigt vita, det kommer inte att bli mycket färg på dem. Utom på nosen och trampdynorna, de har superpigment. Några hade till och med mörka trampdynor när de föddes.
Lilla tiken var den som vägde minst, 380 g. Med det hade hon varit näst störst i B-kullen. De andra vägde mellan 430 och 490 gram. Idag, på dygn 6, har alla gått upp i vikt och är över 900 g. Arwen har gott om mat och de små låter sig väl smaka. Magarna är som små spärrballonger och uttrycket att "lisa buk" har fått en ny innebörd när man ser de små, mätta och belåtna, ligga med magen i vädret och just lisa buk.
Tycker att de tar sig fram förvånansvärt bra med tanke på hur små de är. De gläfser och grymtar och några försöker att skälla lite ibland. Det är liv i luckan!
Cariña är lite bekymrad över tilltaget att någon annan skulle få valpar här men accepterar de små helt och hållet. Hon har nog egentligen planer på att försöka ta över om det ges ett tillfälle. Men det gör det INTE. Arwen håller lika mycket koll på Cariña som på valparna. Om Niña kommer för nära motas hon vänligt men bestämt bort. Och Cariña accepterar detta.
Bambi var närmast chockad över förändringen i valprummet. Läskigt värre! Det luktade konstigt och det låter. Och Arwen var tvärsur "du som är så liten vet inte vad det här är". Bambi fick i lugn och ro hälsa på en av valparna men hon var fortfarande misstänksam. I förrgår vid fotograferingen smög hon in mitt i smeten, nyfikenheten tog överhanden och helt plötsligt låg hon i soffan med en liten hos sig. Den putsades och nosades på. Bra träning inför hennes egen kull!
Gamle morfar Hoss, som hitintills alltid har avskytt valparna när de är nyfödda, bestämde sig plötsligt för att avlägga artighetsvisit i valprummet. Arwen mötte honom innanför dörren med onda ögat blixtrande och högg efter sin stackars pappa så det small i luften. "Jahöpp", sa Hoss och vände, "jag gjorde ett försök i alla fall. Då får man vara i fred nu då". Och på det planet är det.

Very much has happened since last time. Six wonderful puppies have been born.
After the first puppy was born the rest of them came out smoothly. Arwen looked a bit astonished when the first puppy arrived at her side but it was true love and happiness from the first moment. She is a very good mummy in all aspects.
The little ones are very white, not much colour there! They all have super pigment. The little bitch weighed 380 g and was the "little sister". In the B-litter she would have been the second heaviest with her 380 g. The rest of the puppies weighed between 430 and 490 g. Today, on day six, they have passed 900 g! Arwen has a lot of food and they eat willingly. Their bellies are like balloons.
I think they move around very well considering their low age. They are talking a lot and some of them even try to bark.
Cariña is a little bit concerned about the fact that someone else has puppies, but she is accepting it. I do believe she is looking for a chance to take over the litter if there will be an opportunity. But here will be NO opportunity. Arwen has everything under total control, both puppies and mummy. If Niña gets to close Arwen is kindly pushing her away. And Cariña accepts this.
Bambi was chocked about what happened in the puppies' room. The smell and the sounds. Brrrr. And Arwen is irritated "You, little one, does not understand what this is all about". We gave Bambi a chance to say hallo to one of the puppies but she kept on being suspicious. The day before yesterday, while taking the photos, Bambi all of a sudden was in the sofa together with a little one. She made it clean and kissed it. Good practising until she will get her own litter.
Old Grandpa Hoss, who never has liked little puppies, all of a sudden decided to pay a visit to the puppies' room. Arwen met him, the evil eye flashed and her teeth smashed in the air not far away from her poor Dad. "Well", Hoss said, "at least I tried. So now I will not have to deal with the puppies any more."
Love, Peace and Understanding!