Hoss är som en tonåring

Ja, Hoss beter sig som en tonåring sedan tio dagar tillbaka. Han hoppar och studsar och det märks INGENTING av att hans ben är drygt elva år. Svansen går som en elvisp, inte fram och tillbaka utan runt, runt i cirklar. Här ylas och skälls. Ute är han alldeles tossig, drar i kopplet och vet precis vart han ska. Varför detta? Cariña löper...
Äntligen närmar sig slutet på löpet, pärsen går mot sitt slut för denna gång. Det är otroligt vad starka drifterna är. Ena veckan tänker man att Hoss är en gammal man, han orkar inte så mycket, han kanske inte hänger med så länge till. Men jag tror han luras, gör detta för att skaffa sig små extra favörer i form av godbitar, långsamma nosningspromenader, lugna stunder vid stranden, etc. Han är urpigg! De senaste tio dagarna har han inte haft en enda krämpa! Möjligen att snorren lyser röd då och då, men det är väl normalt för situationen. De svarta ögonen lyser pilskt och han dansar fram. Han är verkligen en vacker hund!
Cariña då. Jo, hon har spelat med. Smyger förföriskt upp vid sidan av honom och sänker blygt blicken samtidigt som hon lägger undan svansen. Nu i slutet av löpet är det tvärtom, jäklar vad sur hon är. Hoss kommer fortfarande fram och flirtar och Cariña blir så irriterad, morrar och visar alla vita tänderna. Kommer han för nära gör hon utfall under gälla skall.
Arwen och Bambi (som nyss har slutat sitt löp...) tycker det är hemskt obehagligt med en mamma som är så arg och en pappa/onkel som är som en sliskig karl på krogen. De håller sig på sin kant och undviker Hoss. När han kommer i närheten far Arwen som en mask på en metkrok, hon vet inte hur hon ska bete sig för att signalera att jag är snäll, löper inte och vill ha lugn och ro. Till sist rusar hon fram till mig och hoppar och vill ha stöd. Bambi väljer en annan taktik. Hon smiter snabbt in i sin och Kinkas lägenhet och upp i sängen. Där är hon drottning, INGEN kommer upp där om inte hon vill.
Igår kväll åkte jag med Cariña och Arwen till en träningsplan där vi fick vara ifred. Lydnadspass stod på programmet, det är snart dags för tävling igen. Jag vet ju vad vi ska fila på (=allt) men också vad vi i synnerhet behöver jobba med. Körde hårt med Arwen som tyckte livet var underbart. Hon var jätteduktig! Vårt problem är att hon vill ha koll på allt och då tappar hon lätt koncentrationen. Hon fick göra en egen platsliggning som gick kanon trots att svalorna flög så nära att hon nästan fick ducka. Av och till har hon en mycket bra linförighet ända tills det dyker upp en doft eller ett ljud som hon MÅSTE spana efter. Inkallningen är OK, apporten går bättre och bättre. Hon tuggar men håller i den i alla fall. Trixar lite med läggandet, det börjar bli bättre. Nästa gång, vilket väl blir ikväll, jobbar vi med ställandet. Hoppet över hinder går kanon på träning men inte bra på tävling. Det är då hon bara glor på mig och ser ut som om hon inte förstår alls. Känns ändå som om läget är under kontroll inför nästa tävling. Målet är naturligtvis att undvika nollor i första hand, sedan är det snart realistiskt att sikta på förstapris. Gud, vad kaxigt det låter...
Cariña är snart klar för start i lydnad 1, hon också. Vissa saker gör hon bättre än Arwen men hon har inte samma tålamod som sin dotter. Att ligga i två minuter är onödigt, 45 sekunder räcker, jag har väl inte glömt bort henne? Det är nog den största svårigheten just nu. Jo, apporten också, den tycker hon är äcklig. Men vi är på väg att fixa det. Med Cariña kan man vara säker på att det händer något, hon skulle aldrig få för sig att sitta och glo, tyvärr händer det lite för snabbt ibland.
Idag är stranden lika vacker som vanligt, vattnet lite svalare (19 grader) och inga turister så långt ögat kunde nå. Hundarna for som vettvillingar i och ur vattnet. Strandkungen själv (Hoss) grävde ett par härliga gropar och kånkade på några stora stenar.
Öland är underbart!