Norrköping 6 juni 2010

Hmm, är visst inte så flitig på bloggen men nu blir det en uppdatering!

Norrköping idag, 57 mil t o r, mycket trafik, varmt och soligt och Söderling torskade.

Åkte upp med Lillskit som ett led i träningen inför WDS i Herning. Och det börjar faktiskt bli bättre med skällandet, nu är det väl 10% av vad det var från början. Vi kämpar på! Men Lillskit tycker att ALLA hundar som är mörka/svarta och/eller långhåriga är urläskiga typer som säkert har för avsikt att äta upp små söta vita tjejer och mördare. För all del, hon har synpunkter på ännu fler än de mörka och långhåriga...

Återseendet med brorsan Challenge, eller Spiro som han kallas, blev kärt, de där två har inte glömt varandra. Så här såg det ut förra våren när Maggan hämtade Spiro:

Idag såg det ut så här när de svischade runt ringen:

Lillkillen håller på att växa till sig och bli en riktigt stilig hanhund! Och idag kom det ett första ck! I Bästa Hanhundsklass blev det en fjärdeplacering. Bra jobbat Maggan och Spiro!

Lillskit skötte sig rätt så bra i ringen men behöver öva mer på att springa fint och att inte glo på långa män i stor keps och mörka solglasögon (domaren) som vill komma fram. Inte blev det bättre av att en mastiff (mörk...) modell större vrålade ut sin ilska och försökte riva ett tält 25 m bort. Men det behövdes inte mer än lite köttbulldoft förrän fokus kom på rätt plats igen. Den långe mannen med keps och mörka solglasögon tyckte att det var rätt kul, förstod jag av kommentarerna han fällde. Ingen kan anklaga domaren för att vara långsam, allt gick i en rasande fart. Ringsekreteraren stönade något om att det var svårt att hinna med. Och visst gick det undan. Helt plötsligt stod vi först i unghundsklassen med ett ck, YIPPEE!
I Bästa tikklass fick vi äran att springa först bland de fyra som var kvar. Och vi sprang och vi sprang, då minsann hade domaren helt plötsligt inte bråttom. Men det var det värt då vi fick kliva fram till förstaplatsen! Cert och Bästa Tik.

Gå långsamt, flåsade jag till Elisabet när hon gick för att byta hund inför BIR och BIM, men vad hjälpte det med den domaren?! Nåja, vi slapp springa mer, tack och lov.
Axo BIR och Cinzia/Lillskit/Houdinia/Mördaren/mm BIM och jag var så himla lycklig!! Visst är man glad när ens hund tar ett cert men har man dessutom fött upp hunden blir det något speciellt. Då är det min tanke bakom kombinationen som har gett resultat. Är det då ytterligare en generation framåt så är det faktiskt ännu roligare för då är det mina tankar på lite längre sikt som börjar att synas.

Puss på dig sötnos, tycks Axo säga till Cinzia.

Nästa uppgift för Cinzia blir i Kalmar på lördag. Det blir ett domarbyte och Yvonne Brink kommer att döma de vita herdarna. Spännande! Cinzia, Love, Bernie, Ozzy och Cesar är de med anknytning härifrån som är anmälda. Däremot blir det inget med Avesta och SV 10. Tycker det blir för mycket att först ställa i Kalmar på lördagen och sedan köra femtio mil på kvällen för att ställa i Avesta på söndagen och sedan femtio mil hem igen på kvällen. Jag väntar tills Cinzia är mer utvecklad och ännu bättre, d v s nästa år (förhoppningsvis).

Men innan lördag kommer en spännande fredag. Bambi ska röntgas för att se om och hur många valpar det finns därinne. Nog tycker jag att hon är rund om magen, hon äter mycket och är lite disträ.

Här ett par bilder från Smålandsstenar den 1 maj när Kinka var med och visade Bambi:

Har varit i farten rätt mycket den senaste tiden men inte riktigt avslöjat allt. Bambi har varit ute på anlagsprov i viltspår i början av maj och blev godkänd! Vi hann göra ett träningsspår till öppenklass innan vi fick lägga det på is tills efter valparna. Hon var väldigt disträ.

Och den 30 maj var jag i Torsås och tävlade med Cariña i rallylydnad. Tävlingsdebut och det var nervöst, det vill jag lova. Min orutin orsakade oss ett 10-poängs avdrag vid en skylt och sedan hade jag för kort koppel vilket orsakade ytterligare fyra poäng. Hade vi inte haft tiopoängaren hade vi slutat tvåa, gissa om jag grämer mig?! Nu landade vi på nionde plats men blev godkända med god marginal. Målet var att få godkänt och det lyckades ju. Cariña var alldeles salig över att få vara med ensam och få ALLT godis själv. Hon var väldans viktig, så viktig i minen som bara hon kan vara, och läxade upp alla damerna där hemma i tur och ordning när vi kom tillbaka. Arwen for som en mask på en metkrok och Lillskit och Bambi kröp och betygade sin underdånighet.

I tisdags lekte jag i trädgården med hundarna. Klumpedunsfia Arwen lyckades på något sätt springa mot muren vid terassen. Det small till och jag hann tänka Jäklar. Arwen tog två steg, sedan stod hon still, lyfte höger fram och hoppar runt och tillbaka utan att bry sig om frisbeen. Det "stannade" med att hon hade brutit av en klo så högt upp att det finns absolut ingenting kvar av den. Först så fanns klon där men pekade åt fel håll. Sedan, när pragmatiska Arwen hade härjat, var klon borta. Hon hade helt enkelt plockat bort den själv. Arwen hade nämligen fått följa med till kursen på kvällen och en av kursdeltagarna som är veterinär hade förklarat att "det där måste bort, de (Djursjukhuset) behöver låna henne en stund för det". Jag kan sätta ett cert på att hon förstod vad han sa och tyckte att det hade hon inte lust med och därmed tog hon saken i egna tassar. Alltså avlägsnade hon klon själv.
Nu är det antibiotika och tassbandage som ska gälla. Antibiotika, ok, den lurar jag i henne men det där med tassbandage är tji. Hur jag bär mig åt, hur jag tejpar och fäster så att ingen vanlig hund skulle kunna få bort det, efter en timme kommer hon skuttande utan bandage. Det är precis som när hon löper och ska ha tikskydd. Om jag släpper henne ur sikte i 60 s så är det av. Och eftersom Lillskit har ärvt mycket av sin mors förmågor så har tanken att sätta på henne ett tikskydd vid löp inte ens snuddat vid min hjärna.
Det som har fungerat bäst med bandage så här långt är faktiskt när jag har dragit på henne en gammal strumpa och fäst den. En kväll gjorde jag mig till och gjorde ett riktigt prydligt tassbandage. På morgonen låg det nedanför min säng, helt demonstrativt, medan Arwen låg i korgen några meter bort och glodde under lugg på mig...

Har fått Lillskit att minska ner på buset. Sonen var hemma men skulle iväg med bilen en sväng innan middagen. Bordet var dukat, jag stod i köket och sonen gick ut och körde iväg med bilen. DÅ HÖR JAG HUR DET KLIRRAR AV TALLRIKAR, GLAS OCH BESTICK I VARDAGSRUMMET. Och där stod hon, med skägget i brevlådan, trodde naturligtvis att även jag hade åkt med i bilen, bland tallrikar och omkullvälta blommor uppe på bordet. Bestämde mig på en hundradels sekund för att ge henne en klassisk betingning av negativ art vad det gällde att stå på matbordet. Jag tror jag lyckades för hon har, peppar, peppar, inte varit upp på något matbord sedan dess. Hon har faktiskt inte gjort något sattyg alls. Det är det som kallas för generalisering i behaviorismens värld!
Mitt i allt detta är det slutspurt i skolan. Elever som ska komplettera för att få G, elever som inte ska komplettera, elever som tror att de kan få högsta betyg utan att göra det som krävs och elever som gråter av lycka för ett högre betyg än de förväntat sig. Det är mycket känslostormar varje dag och många, många krav. Men som en kollega sa, det är eleverna själva som sätter betygen. Han menar att de får det betyg de har presterat för och så är det. Men visst lider jag med de som kämpar och kämpar och ändå inte når ända fram. Nu är avgångselevernas betyg satta och imorgon är det dags att ta tag i tvåornas insatser och bedöma dessa. Två och en halv vecka kvar, sedan är det sommarlov!
Nå, det var en rapport från Strandkungens.