Jag har tävlat internationellt, jag har coachat upp till VMs finalpass, jag har dömt Grand Prix-finaler i Världscupen men jag vet inte när jag senast var så nervös inför något som det här. Troligen berodde det på att vi inte har tränat tillräckligt och att man ALDRIG vet vilket humör Arwen är på. Helt plötsligt kan hon ju lägga huvudet på sned och hävda att "det ordet har jag aldrig någonsin hört förut". Goda exempel på det är "Sitt", "Ligg" och "Hit".
Nåväl, förvarnade om den stillastående trafiken på västra landsvägen begav vi oss norrut på våra småvägar. Tävlingen var på klubben och det finns ju både fördelar och nackdelar med det. Fördelen är att det är bekant miljö för oss båda, nackdelen är att ALLA man känner kan se om man gör bort sig. Fördelarna fick överväga och därför blev vår debut på hemmaplan.
Tävlingen försenad en halvtimme, domaren satt fast i trafiken (Diggilo hade konsert på Ekerum två km från klubben). Mer väntan=nervositet.
31 anmälda var vi och 21 kom till start. När vi stod där på planen med våra hundar och väntade på lottningen var det 20 hundar som satt/låg snällt vid förarnas sida och en som studsade som en boll. De som har sett Arwen när hon är glad och vill sätta igång vet hur hon studsar, så gjorde hon nu... Vilken början...
Nr 14 kändes som ett bra startnummer. Inte bland de allra första när ALLA stirrar på varenda detalj på planen. Inte bland de sista när ALLA tittar för att det är så lite kvar. Mitt i när de flesta har slappnat av och gör något annat en kort stund, perfekt!
Först var det emellertid platsliggning. De första sju intog sina positioner och förarna avlägsnade sig. Efter ca 20 sek reste sig vattenspanieln och smög stilla till sin matte. Knappt en minut senare reste sig en flat, kollade runt och frågade "Är det någon som vill leka? Jag tycker det här är långtråkigt nu." En rottis nappade på förslaget och sedan blev det high life. Momentet fick avbrytas och förarna marscherade raskt fram till sina jyckar och försökte få kontroll på läget.
Så var det vi. Arwen hamnade längst ut på ena kanten och det kändes lugnt. Platsliggning är hon vanligen rätt säker på men vid en tävlingssituation vet man ju aldrig. Jag tackade min lyckliga stjärna att nr 14 (vi) var de sista i den gruppen eftersom nr 15 och Arwen hade något horn i sidan till varandra. Hela momentet gick kanon, alla låg snällt där de skulle och alla utom en fick 10. Bra början!
Spanade in hur domaren satte sina poäng i förhållande till vad som utspelades på planen och la snabbt upp strategin att det var bättre att ta ett par dk än att nolla. Annicka fick ta ett par samtal med frågor om det ena och det andra från en nervös svägerska. Tack Annicka för supporten och stödet!
Till sist var det dags att gå ut på planen för tandvisning. Tyckte att Arwen kändes lagom glad men lite splittrad p g a att andra lydnadsplaner låg där vi annars tränar agility. Hon fattade tycke för domaren och gav honom nästan en puss när han tittade på bissingarna. 10 p.
Uppställning!
Linförigheten gick sådär. Hon var splittrad av allt som hände runt omkring och kan betydligt bättre men 7,5 fick vi med oss i alla fall så det var väl inte helt illa.
Läggande under gång är en av stötestenarna. För 10 dagar sedan tittade Arwen bara på mig när jag kommenderade ligg, oavsett om vi stod stilla eller gick. Samma sak med stå. Totalt hjärnsläpp efter WDS! Det har blivit till att träna först ställande i en vecka och så i måndags började jag med ligg igen. Nu var det dags och med lite dk så la hon sig, 6,5 p.
Inkallningen brukar gå bra, utom i förra veckan då vi var på klubben och tränade. Då sprang hon förbi mig i hög fart och fortsatte för att jaga koltrasten som satt 15 m bakom mig. Igår var det ingen koltrast på planen men när jag skulle sätta henne vid sidan så blev det "matte, någon har glömt ett par oranga saker (koner) här, jag hämtar dem till dig". Tilltaget väckte en viss munterhet hos tävlingsledare och domare, i synnerhet när hon inte ville ge sig med att hämta konerna. Ordning och reda ska det vara! Vid inkallandet sedan var hon lite ivrig och var på väg att tjuvstarta. 8 p.
Ställandet klarade vi också med lite dk, 6,5 p.
Nu var det dags för stora problemet, apporten. För en vecka sedan vägrade hon ta apporten i munnen, sedan har det med hjälp av klickern gått stadigt framåt så tillvida att hon tar apportbocken, tuggar på den och släpper den medan hon reser sig. Det är mycket enklare att göra en apportering från klass 2, den fungerar i stort sett perfekt och då har jag naturligtvis utnyttjat det i träningen. Igår blev det hyfs, hon ändrade ställning, tuggade lite och släppte den precis när tävlingsledaren sa "ta bocken". 5 p.
Hopp över hinder är ett av Arwens paradnummer. Utom igår kväll. Nu la hon huvudet på sned och bara glodde på mig. En nickning från mig fick henne att lätta på arslet och avsluta snyggt men då blev det "bara" 8 p.
Helhetsintrycket var 7,5 och summa summarum 156,5 p!!!
Målet hade jag satt till att inte nolla något och att vara över 100 p. Och det klarade vi ju galant.
Det var ju faktiskt så att förstapriset låg inom räckhåll, vilket jag aldrig hade kunnat drömma om.
Nu tar vi nya tag och tränar vidare, snart är det dags för nästa tävling och då är det inte hemmaplan den gången. Nervositeten har släppt och nu ska vi slipa detaljer. Jäklar i det om vi inte ska fixa ett förstapris innan året är slut!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar