Ett brev till Karin

Hej Karin!
Jag hoppas att du har det bra där du är. Själv är jag just hemkommen från en klickerkurs och har haft jättekul. Underbara människor och härliga hundar är en del av min vardag numera.
Annat var det förr. Kommer såväl ihåg första gången jag såg dig, 1990, sittandes rak som en fura i aulan på skolan, håret uppsatt i en svinrygg. Undrar just vad hon är för en figur, vet jag att jag tänkte. Samma ämnen hade vi men det tog nästan två år innan vi närmade oss varandra.
Tänk den där augustikvällen hemma hos oss i Kalmar, när idéerna kring FN-rollspel tog fart! Jisses, Amanda. Den där tredimensionella modellen på hur man får in olika delar i undervisningen inför ett FN-rollspel! Den impade på många. På oss också dagen efter, vi kom ju inte ihåg ett jota om hur vi menade. Det var krut i den hemgjorda "Fläderblomssaften"!
Och aldrig trodde vi väl att vi skulle få projektpengar den där första gången. De pengarna tog oss till NY, the Apple, och riktiga FN. Minns du när vi hade varit hos Generalsekreterarens personlige talesman på fredagkvällen och vi gick vilse i FN-skrapan? Det var lite läskigt.
Betygen som vi faxade hem från resebyråns kontor, haha! Hur vi firade att betygen var satta... och hur du drattade på ändan mitt på Broadway på ett övergångsställe. Minns fortfarande din bruna yllekappa och hur du hade händerna djupt ner i fickorna och hur du FORTFARANDE hade händerna i fickorna när de två vänliga herrarna hade hjälpt dig upp och du på din australiensiska engelskdialekt förklarade: It's slippery, you know. Nä, det visste vi inte. Men herregud, vad jag skrattade! Vilka minnen från den resan! Hissen på utsidan av Marriot Marquis, upp till 47:e våningen och du hade hisskräck. Empire State Building och hissen där, det glömmer man inte. Överhuvudtaget, den resan minns man!
Kommer du ihåg hur en del äldre kollegor, ja, vi var ju förhållandevis unga då, tyckte det var bra att det var några som sprängde gränser medan andra glodde snett. För sprängde gränser gjorde vi! Vet att du brukade beskriva det som om att jag gick i täten och tog smällarna i skallen och du gick bakom och argumenterade. Det var kanske så rollfördelningen var då.
Och första FN-rollspelet, när vi fyllda av stolthet, och ett visst mått av självgodhet, stod utanför aulan och såg delegaterna anlända till skolan. Helt plötsligt slog samma tanke oss båda två samtidigt, fan , vi har glömt att fixa ordförande. Tur att Henrik var duktig ungdomspolitiker och att han kunde ta klubban med en minuts varsel. Hans stackars meddelegat var ju inte lika förtjust i arrangemanget.
Kommer du ihåg invigningen av provisoriska baracken? Hur du laddade och tryckte upp en inte helt okänd politiker, tillika kollega, och läste lusen av honom för att han hade varit oförskämd mot oss. Vet du, du höll honom intryckt i hörnet i 45 minuter, jag tog tiden! Och som vi skrattade när vi skulle hem. Taxin som inte blev beställd för det gick inte att ange vilken entré den skulle till, hur du inte fick lov att gå tillsammans med mig därifrån (din dåvarande man verkade tycka att jag hade dåligt inflytande på dig) men ändå gjorde det, hur vi landade hemma hos oss och din mans myndiga stämma i telefonen som förklarade att han ville tala med mig. Och det fick han, jag fick instruktioner om taxi, se till att du satt i taxin innan den körde och så det sista: kommer ni ihåg adressen? Kommer ni ihåg adressen? Kommer ni ihåg adressen! Det fick oss båda att skratta ännu mer. Vad trodde han?! Fast det var ju naturligtvis bara av omtanke. Jag somnade mitt i en skrattsalva och när jag vaknade på morgonen skrattade jag igen. Du hade visst ont i huvudet på morgonen.
Visst är det fantastiskt hur FN-rollspelet utvecklades, boken vi fick skriva åt FN-förbundet och allt det andra. Fast du drog ju iväg till Stockholm efter några år, den kärleken, den kärleken. Aldrig bang för något jobbade du som busschaufför igen innan du hittade ett tillräckligt utmanande lärarjobb.
Så kom du tillbaka till Stagg igen, med buller och bång. Nya arbetslag men vi hade kurser ihop och var synnerligen kreativa tillsammans med några andra. Den där kursen i Interkulturella relationer som vi delade på, det var häftigt och kul. Glömmer aldrig när du föreläste inför 60 elever och jag fick syn på dina stövletter och tights och fick en vision av Robin Hood. Det var därför jag bröt ihop i en skrattattack och till sist fick lämna klassrummet. Det var det aldrig någon som förstod något av. Tänk vad mycket skratt det var!
Så drog du iväg igen. I maj, men bara för sommaren. Lastbilschaffis på en cirkus. Gode tid! Dina fyra undulater fick bo hos oss. När du ringde efter sex veckor och undrade hur fåglarna mådde kunde jag bara konstatera, de mår kalas, de är sexton nu. Sexton, skrek du, vad har hänt. Ungar... Det var under den tiden jag började att köpa 20 kg-säckar med undulatmat.
På tal om ungar, jag har ditt kontrakt till oss kollegor som vi tvingade dig att skriva på inför hormonbehandlingen. Ingen av oss skulle bli lidande av att du var ur humör, lättretlig och allt vad det var vi skrev. Det kontraktet ligger i min skrivbordslåda och där får det nog bli kvar, tror jag. Även om det var i slutet av 90-talet du skrev på och det inte längre är aktuellt, så att säga. Ett minne från det som var.
Din nästa passion blev fallskärmshoppning. Eller passion och passion. Det blev ju bara sju hopp i karriären. Jag var glad att du insåg att om man löser ut nödskärmen två gånger av sju så har man hamnat fel. Fast jag hade gett bra mycket för att se dig hänga och sprattla i skärmen i tallgrenen den där sista gången du hoppade! Skönt att du klarade dig oskadd men det måste ha varit en syn för gudar att se dig hänga där och inte komma loss. Förstår att du var arg som ett bi.
Inte så långt senare virvlade du vidare i livet igen. Laholm och din nya familj. Lycka och kärlek. Du blev fru Hallin. Och det är där du har slutat att virvla. Tänk att läkarna inte upptäckte din cancer förrän så sent. Men tänk att du klarade av att stå emot så länge. Du var en kämpe, Karin! Sista gången vi pratade, strax innan sommaren, var du fortfarande fylld av planer inför framtiden. Men jag anade att det den här gången skulle stanna vid just planer. Du sa att du hade förlikat dig med döden, att du inte var rädd för att dö. Att du var lycklig med din familj. Och jag tror dig, du hade hittat lyckan, du hade levt ett rikt liv och upplevt mer än de flesta av oss skulle hinna med om vi levde dubbla liv. Skrattat och roat dig, tänjt på gränserna.
I söndags tog det slut. Vad ska man säga!? Förmodligen har du ställt till med välkomstpartaj däruppe i himlen och jag tycker nog att jag kan höra skratten och musiken där uppifrån när jag lyssnar ut mot balkongen. Och doften av "Fläderblomssaft".
Tack Karin, för alla glada skratt och stunder vi har haft tillsammans.