MH idag!

Halv åtta i morse var Cariña, Lena och jag på plats på Saxnäs BK för MH. Solen sken och det var en helt underbar vårdag på Öland. Förutsättningarna var bra och Cariña var lycklig över att vara ensam hund med. Det betydde att när Bernie och Bubben också dök upp fick de veta att de skulle hålla sig på sin kant.
Cariña var först ut och eftersom hon gillar folk och att leka och kampa var det en bra start på banan. Hon hade nog gärna stannat kvar där en timme tror jag. Följande stationer lyste den mogna, lydiga och erfarna hunden igenom. Vadå springa efter något som rör sig? Det får man ju inte. Står du stilla matte så väntar jag på dig. Det något konstigt där ute i skogen som tjoar och stimmar, undrar vad det ska vara bra för? Vad tusan kom overallen ifrån!? Jag blev ju nästan rädd för en sekund! Skrammel i busken, det var jag inte beredd på, det ska undersökas. Vad är det för vitingar som kommer mot oss? Jag skäller på dem och morrar lite så kan vi reda ut det här tillsammans , matte. Jaså, var det människor, jaha. Mer lek, jabba!
Jag avstod skotten med Cariña. Fram till hon var ca 18 mån var hon helt skottfast, sedan har skotträdslan kommit smygande med hjälp av Hoss, som är fruktansvärt rädd för smällar. Nu blir vår tjej oerhört illa berörd av skott och då tycker jag att det är justare att avstå smällandet än att utsätta henne för det jag vet hon tycker är så obehagligt.
Näste man på banan var Bernie med husse Knatte. Bernie var i högform. Han hälsade förtjust på alla och lät sig villigt klämmas på. Sedan var det lek. Bernie fick totalspunk och tuppjuck, allt på en gång. Han var så glad, så glad, tog trasan och sprang runt i skogen. Inkallning hade han ALDRIG hört talas om. Vi som tittade på såg ett vitt streck fara runt som en stolle, en husse som klev efter sin hund med långa steg, en testledare som springande försökte påkalla Bernies uppmärksamhet ch en fig som försökte genskjuta det vita strecket... Matte Camilla bet ihop käkarna och försökte sjunka genom mossan. Och vi andra gapflabbade rått. Efter en kort stund var det vita strecket infångat och andhämtningen var tung hos de som hade flängt runt efter honom. Alla drog en tillfällig suck av lättnad. Momentet lek var emellertid inte klart. Yihaa, sa Bernie, det här var kul. Ni kan inte ta mig, ni kan inte ta mig...! Ny cirkus i ännu högre tempo. Knatte började nu se lätt pressad ut. Om det berodde på bristande löpkondition eller något annat låter jag vara oskrivet. Så var det då dags för förföljandet. Först hände inte så mycket men andra gången bar det iväg, långt bort. En uppmärksam fig lyckades dock få tag i rymlingen en bit bort i skogen. Nu var det en hund uppe i varv så under aktivitet var det lite oroligt. Sedan gick luften ur grabben och han genomförde resten av banan med bravur. Han är inte lättskrämd, samlar inte på sig rädslor och han, liksom de andra syskonen, helt skottfast.
Vi som var med runt banan fick en rolig stund. Rolig så tillvida att det var en väldigt glad hund som var i gasen och härjade runt.Att sedan några människor också blev rastade på kuppen var väl en bonus. Kanske. Jag har en misstanke om att Bernie var till salu väldigt billigt under en halvtimme men att husse och matte efter det fortfarande älskar sin vilde Bill.
Tredje hund ut var Bianchini, som kallas för Bubben till vardags. Bubben är alltid en hysteriskt lycklig och glad hund. Det är alltid en vit bomullstuss i gigantiskt format som kommer studsande med svansen viftande. Så även idag. Vid passagen av gruppen var det en okänd person som fick en puss i hastigheten. Leken var jättekul så då måste testledaren få en puss. Springa efter, vadå? Nä. OK då, om vi ska göra om det så kan jag väl göra ett litet försök, om du vill husse. Måste vi stå stilla nu... Hallå,det är något därborta i skogen, vänta så ska jag kolla vad det är. Puss på dig, figgen!Människor är roligare än overaller men man behöver inte vara rädd för overaller när man har sett vad det är. Usch, vad det väsnas, vad kom det ifrån? Lite skall och morr på spökena, lek igen och till sist ingen reaktion på skotten. Roligt att se den härliga kontakten mellan husse Peter och Bubben! Det samarbetet kan komma att leda långt, om Peter vill.
Fjärde hund var en rottis innan det var dags för Bambi, som hade fått skjuts ner till Saxnäs av husse. Hon lät sig hälsas på, tyckte det var rätt så kul att gå med en främmad person, rätt kul att leka men hon är ingen hund som älskar att kampa. Jag tror hon är lite för pimpinett och fin i kanten för det. Eller också beror det på att hon kampar och leker mycket med andra hundar och då blir kamptrasan mindre intressant. Första förföljandet gjorde hon för det verkade ju lite kul. Andra gången brydde hon sig inte om det, larvigt att göra det igen, hon visste ju vad det var. Under aktiviteten var hon lugnar än sina bröder. Avståndsleken var inte så intressant. Sedan kom det som för mig blev lite överraskning. Bambi är ordentligt miljötränad av matte Kinka så jag borde ju veta bättre. Hemma är hon trea i rang bland damerna, ger sig direkt om det är något och inte särskilt tuff. Här lät hon sig inte skrämmas särskilt mycket av en Dumpe som far upp eller ljudet som väsnas. Och i den mån hon blev skraj var det inget som satte sig kvar. Korrugerade plåten tog hon ett skutt upp på för att undersöka. Vid spökena stod hon vänd mot gruppen bakom och bjäbbade. Sedan fick hon syn på spökena och då jäklar. Bjäbbandet övergick i ett grovt skall, "kom inte här och skräm mig och matte". Sista delen med lek och skott var inga problem. Kanske Arwens hårda skola med bossande och bollande har härdat den lilla (57 cm) tjejen.
Till sist var det dags för Love (Big Boss) efter lunch. Hans runda kan sammanfattas med att han är en cooling och har integritet. Hälsar och leker snällt. Förföljer inte, trams. Lugn under aktiviteten men med koll på tillvaron. Vill inte befatta sig med typen där borta i skogen som tjoar och tjimmar. Blir inte rädd för Dumpe (1:a), hoppar undan vid ljudet men går fram och hoppar upp på plåten. Tycker spökena är lite jobbiga som prompt ska komma närmare. Leker lite och bryr sig inte om skotten. Detta är en otroligt mysig hund, påminner mycket om pappa Aico i sitt sätt att möta omgivningen. Lugn och trygg, oerhört miljötränad, det är svårt att förstå att en hund som bara är ett år och tre dagar kan uppträda så coolt. Tack till Pia och Tony som gör ett sådant bra jobb med Love! Nu ska vi bara få honom att uppföra sig på utställningar också...
Det blev en heldag i skogen men jag är mer än nöjd med vad "mina" hundar visade upp idag. Jag tycker spontant att de reaktioner Aico-avkommorna svarar rätt så väl mot så jag tycker och vill att de ska vara. Vidare är jag helt stärkt i min uppfattning om MH som företeelse, d v s rätt så kritisk. Det hjälper inte att jag löser på om mentalitet, MH, etc, jag är fortfarande kritisk. Det tar vi en annan dag.